Vrå-utflykt

Det är ingen längre utflykt för oss Stigtomta-bor. Vrå, den rekonstruerade stenåldersbyn på vägen mot Katrineholm. Straxt efter Ericsberg sitter skylten som anvisar högersväng och sedan är man där.

Vrå

Jag fick lära mig genom de många skyltar som sitter på platsen att Vrå är den plats i Mellansverige där jordbruksperioden sträcker sig som längst bakåt i tiden. För 6000 år sedan skedde skiftet mellan jägare- och jordbruksstenåldern och denna plats är unik för våra trakter.

1935 spatserade ett sällskap på platsen och fru Schnell råkade dra ett tåpaj på en stenskärva som ledde vidare till fyndet av stenåldersplatsen. För 6000 år sedan låg denna plats på strandlinjen till Litorinahavet, föregångaren till vad som idag är Östersjön.

Arkeologerna flockades här på 30-talet men fick anledning att komma tillbaka. 1993-94 grävde Telia i marken och nya fynd kom i dagern. Dags igen att titta djupare ner i jordlagren och borsta jord från stenskärvor.

Föreningen Vråfolket bildades. De vårdar hembygdens fornhistoriska miljö, utbildar och guidar. De hus du ser på bilderna här uppfördes 1995 på ett så tidstypiskt sätt som bara gått att uppnå. Alltså, inte typiskt för 1995 utan för 6000 år sedan. Hussamlingen innehåller en rundhytta, två mindre och en större ryggåshydda.

Familjen gjorde en kortare utflykt och det var värt titten. Inte spektakulärt men sevärt. Barnen tyckte det var intressant. Vi gick från den rekonstruerade byn till ett fornminne några hundra meter in i skogen. Även här fanns flera informationsskyltar för den kunskapshungrande.

Apropå hungriga. Det var dumt att åka på utflykt framåt kvällen innan middagen intagits. Ännu dummare var det att åka hemifrån utan kärl. Till alla blåbär som växte där i tallskogen.

Vem är det som lufsar där...?

Kaffekåsan fick duga, resten gick direkt in i munnen!

En miniutflykt som gav lite kunskaper. Kul. Är du som Nyköpingsbo på väg till eller från Katrineholm är det värt den lilla extrastund en titt vid Vrå tar.

Speedway

Att vara nyfiken är en egenskap som inte måste vara negativ. Snarare tvärtom, tycker jag. Är man inte nyfiken lär man sig inget och får inte se eller uppleva saker utanför komfortzonen. Sålunda begav sig delar av familjen till Svanstabanan, eller Nyköpings Motorstadion som den egentligen heter, under onsdagskvällen för att ta del av sporten speedway.

Baksidan av depån och vägen upp mot ena långsidan av banan

Jag har då aldrig skådat speedway live tidigare. Det hade ingen annan i sällskapet heller. En blind leder en blind, typ. Jag förstod av övriga åskådares järnkoll i matchprogrammet och antecknande av poäng m.m. att vi var vilse i pannkakan. Det tog en stund innan jag förstod vilket lag som var vilket och hur färgerna på förarnas huvor spelade in.

Foto taget över huvudet in i depån. Chansfoto eller "tjuvfotograferat" skulle man kunna säga

Det var för övrigt en publikvänlig sport eftersom man hade bra överblick över banan och allt som hände. En del longörer i form av skadeavbrott samt banunderhåll. Det var lite segt förstås.

Banpreparering på Svanstaovalen

Och som vanligt vid motorsport är det funktionärsintensivt. Många personer går åt för att genomföra en tävling. Och det tycks som om motorfolket trots allt får ihop alla frivilliga på ett lättare sätt än vad t.ex. fotbollen lyckas med.

Tid för eftertanke i kvällssolen

Jag gick minst ett par varv rund tävlingsbanan för att hitta foto-vänliga vinklar och någorlunda bra ljus. Solen gömde sig tyvärr under en timme bakom moln och då är inte kvällsljuset särskilt roligt. Men när solen väl kom fram igen blev det mer lyster i bilderna.

Märklig sport. Drivning åt ett håll, styret åt ett annat, blicken åt ett tredje och färdriktning i en fjärde

Jag kämpade på med enbensstativ, 7D Mark II, 1D Mark III samt fyra olika objektiv. Allt för att få både översiktsbilder och detaljbilder. Jag har knåpat ihop ett bildgalleri med 123 bilder som jag ska länka till i en bloggtext hos Lokalsporten senare idag. Du hittar galleriet här.

Försök med lite längre slutartid och panorering

Inte helt lätt med nya sporter som man ska försöka göra rättvisa i text och bild. Detta var mitt försök denna gång och kanske återser vi varandra, spiddvajjen och jag.

En fin sommarkväll på Skäret

Under tisdagskvällen gjorde familjen Tunabergshalvön. Besöket vid Hummelvik följdes upp av ett misslyckat försök att stanna till vid Ålbäck. Därefter tillbaka mot Buskhyttan och sedan vägen via Koppartorp till Nävekvarn. Den gamla grusvägen med sin Kuskvältarkurva, potthål m.m. var sig precis lik sedan årtionden tillbaka. På ett backkrön trodde jag bilen skulle tappa båda hjulaxlarna då kombinationen potthål och storstenar i 50 km/h var en omild upplevelse för både fordon och passagerare.

Cykelsemestra denna gudsförgätna sommar måste vara något av en nitlott

Nere vid småbåtshamnen i Nävekvarn har det hänt en hel del de senaste åren. Kiosken är plötsligt borta men det har öppnat ett café på gaveln i båtklubbens klubblokal. Det finns utställningar att se och campingen verkar mer välmående än någonsin. Att den såg fullbelagd ut är inte konstigt, det är vackert nere i Nävekvarn!

Vi hade bestämt oss för att gå ut på Skäret. Sätta oss och njuta av solnedgången och det lugna vattnet. För mig är måsarnas och tärnornas skriande ren musik (i alla fall när jag är i skärgårdsmiljö). I omgivningen rådde febril aktivitet. På campingen grillades det (det är uppenbarligen lika obligatoriskt som foppatofflorna och träningsoverallerna) och många var ute och promenerade. Sjöfåglarna hade fullt upp med sitt födosökande.

Fiskmås på bästa spaningsplatsen

Vegetarisk kost för denna gås

"Vänta på mig!" Gåsens kompisar hade simmat ifrån den...

Skäggdoppingen hade fått fatt på en smaskig mört

Den bångstyriga mörten var snart under kontroll

Tärnan flög flera varv över våra huvuden med en söndertuggad löja i näbben

I kvällssolens sken

Att komma ut till Skäret via de landgångar som finns är ett smidigt sätt att landstiga på en ö i Bråviken. Vintertid kan det vara halt, minst sagt, men nu på sommaren är det lättillgängligt och problemfritt. Vi fann att det gapskjul som står längst ut på Skäret var ledigt så vi slog oss ner där en stund. Jag har besökt platsen några gånger de senaste åren och förmodligen visat bilder därifrån på bloggen ett par gånger vid det här laget.

Alva med Bråvikens mynning i bakgrunden

Lovisa med Vikbolandet (östgötasidan av Bråviken) i bakgrunden

Anita med solnedgången i bakgrunden

Jag släpade på stora ryggsäcken där 300 mm-objektivet får plats tillsammans med ett par andra kortare objektiv samt två kamerahus. Nu varvade jag telebilder med 7D Mark II och bilder tagna med vidvinkelzoomen som satt på min 5D Mark II.

En vy in mot Norrköpingshållet av Bråviken

Hur gärna jag än skulle vilja att min nästan nya 7D Mark II tar "perfekta" bilder så är det tydligt att det är en crop-sensor. Bra i vissa sammanhang men min absolut bestämda åsikt är att en sensor mindre än s.k. fullformat aldrig når upp till det en fullstor sensor gör. Så är det bara. Det blir vassare och fulare på något sätt och framförallt ser jag det när jag tittar på bilderna på datorns stora skärm i 100%.

Jag kan märka att även min gamla 1D Mark III har mjukare och finare bilder om inte det dynamiska omfånget är för stort i motivet. Ibland märks det att sensorn i det gamla kamerahuset kommer från en utveckling som ledde till lanseringen av den kameran 2007, vilket är väldigt länge sedan i elektronikens föränderliga värld.

Fartyg på väg in i Bråviken längst stora farleden

Vore det inte för det ålderdomliga och långsamma fokussystemet i 5D Mark II skulle den fortfarande vara den ultimata kameran för mig. alltså traktar jag efter efterföljaren 5D Mark III som har det jag saknar i fullformatskameran. Jag har skrivit om det tidigare.

På väg tillbaka till fastlandet

Vi väntade in stunden då fartyget passerade framför oss. Därefter styrde vi våra steg tillbaka mot bilen som stod parkerad utanför campingen och nedanför Folkets Park. Kanske borde vi gått in och tittat på byggnaderna i parken men timmen började bli sen och det var dags att åka hem. Vägen tillbaka över landgångarna kantades åter av fåglar som gjorde sig bra i kvällssolens sista strålar.

Skäggdoppingen hade denna gång fångat något som liknade en simpa

Skrattmåsen hade tagit fiskmåsens plats på stolpen

Gässen gled skata fram över guldskimrande vatten

Så fick det bli. En trevlig utflykt på Tunabergshalvön och för den som är turist i våra trakter av Södermanland kan ett besök i Nävekvarn verkligen rekommenderas. De har kanske inte mycket kvar av bruket och fiskenäringen men orten lever upp och levererar under sommarmånaderna.

Hummelvik

En soft start på dagen följdes upp av ännu ett monteringsprojekt. Måndagens kaninbur byttes under tisdagen ut mot en spaljé-sektion på uteplatsen. Kaprifolen fick finna sig i att bli nedklippt men jag hoppas den är av den förlåtande arten och skyndsamt växer upp igen. Det har det gjort tidigare.

När jag inte kunde låta kamera-avtryckarfingret vila blev en självsådd malva motiv. Jag hade riggat min 7D Mark II och mitt 300 mm-objektiv eftersom en rödhake visat sig för en kort sekund i trädgården. Fågeln höll sig därefter borta, förstås, men blomman hade inte vett att sticka...

Malvan har tagit över rabatten efter att aklejorna blommat färdigt

Jag funderade ut ett lämpligt utflyktsmål för kvällen då vädret var avsevärt bättre än man kunnat ana. Hustru och de två yngsta döttrarna fick liksom aldrig något val utan stuvades in i bilen tillsammans med stora kameraryggsäcken. Vi åkte till Hummelvik för en titt.

Ladusvalorna visade sig inte ett dugg lättskrämda

Hummelvik är ett fiskeläge på spetsen av Tunabergshalvön. Jag har varit där några gånger tidigare i mitt halvlånga liv men det var förskräckligt länge sen sist. En idyll för oss som bor inåt landet. För yrkesfiskande släktet Pettersson är det vardagsmat och kanske också ett tecken på hårt slit utan allt för mycket inkomster.

Efter att ha jagat svalor med  teleobjektivet bytte jag till min 5D Mark II och 50 mm-objektivet. De flesta av bilderna med normaloptiken tog jag i två versioner, en med kort skärpedjup och en med bländare runt f/8.0. När jag tittar på bilderna vid datorskärmen har jag föredragit de med stora delar oskärpa och viss vinjettering. Kanske är de andra mer dokumentära och jag har sparat dem på hårddisken.

Ställningarna för näten har fotats med större skärpedjup

Vi gick runt en liten stund nere vid den pittoreska fiskehamnen. Tanken var att vi skulle vidare och titta hur det såg ut nere vid Ålbäck som ligger i närheten. Tyvärr fann vi att det inte längre gick att ställa bilen någonstans där bilvägen tar slut och då fick vi hoppa över det vackra utflyktsmålet. (Allmän väg tar slut vid en vändplats där det är parkeringsförbud och längst grusvägen dessförinnan var det på tok för smalt att ställa bilen...)

Vi åkte vidare till Skäret utanför Nävekvarn och det bildmaterialet får du se i ett kommande blogginlägg.