Stadsidentitet

Norrköping. Denna gamla industristad som i modern tid tvingats omvärdera och omvandla sin identitet. Motsträvigt och inte utan friktion har Norrköping kommit ut på andra sidan av denna metamorfos. Arvet, historien och minnena kan ingen sudda ut även om arbetarbostäderna är rivna och fabrikslokalerna blivit omvandlade.

En fascinerande stad där den självklara pulsådern Motala Ström förklarar stadens ursprung och utveckling.

Kamraterna och Eldkvarn från Peking. Jag har absolut ingen koll på stan, egentligen, men den ligger ju nära och jag åker numera allt oftare dit på besök. Både för mitt sportfotointresse (Norrköping är verkligen en idrottsstad) och i min tidigare anställning.

Jag ägnade delar av onsdagen till ett besök i Norrköping. Parkerade bilen i parkeringshuset vid Skvallertorget och tog en promenad längst strömmen i det gamla industrilandskapet. Mitt mål denna dag var utställningen på Arbetets Museum där Villfarelser just nu hänger några av sina underfundiga konstverk.

Jag har haft ögonen på Villfarelser och denna utställning sedan en tid tillbaka. Jag fick som bonus två mycket intressanta besök på både Stadsmuséet och Arbetets Museum där Norrköpings historia från forntiden fram till omvandlingen från tung industristad till vad-det-nu-är-idag har ägt rum.

Riksbyggen ska omvandla cellerna i det gamla 1700-talsfängelset till lägenheter

Moa Martinson

Mitt primära mål denna onsdag var alltså Strykjärnet, den byggnad som tidigare varit en av många textilindustrilokaler i Norrköping men som numera inhyser Arbetets Museum (och Espresso House). Alla renoverade tegelbyggnader längst Motala Ström har säkert namn och historia att berätta men därtill har jag inte kunskaper att sprida i denna blogg. Ännu.

Strykjärnet i Norrköping

Definitivt inte lastgamla byggnader

Arbetets Museum

Något säger mig att jag kommer tillbaka. Flera gånger till och med.

Strålande inledning på den nya månaden

När april äntligen är här kommer den med solsken, värme (relativt sett) och en god fortsättning på våren. Fjärilar, nyckelpigor, flugor och allehanda insekter visar sig till glädje för fåglarna som nu får variation i sin solrosbaserade föda.

Kaninen behöver fortfarande ha vinterfodret i pälsen 

Jag har ansvar för knäppgöken Enzo i början av veckan då hans matte är i Karlstad för några högskole-relaterade övningar. Under måndagsmorgonen försökte jag ta en halvtimmespromenad med honom som sällskap. Det gick sisådär, när vi var hemma igen hade halvtimmespromenaden tagit 1,5 timmar.

När vi passerade både Skillra och Åsby var det hästar i hagarna och sådant går man inte förbi som fransk bulldog. Enzo darrade av spänning när han först stod och sedan satt och tittade på hästarna. Jag lyckades inte rubba honom. Sedan tänkte jag att det lika gärna kunde få ta lite tid, solen sken och vi hade ju hela dagen på oss.

Enzo i sandlådan under lunchens kisspaus

Enzo utgör ett alldeles utmärkt fotomotiv. Han är dock helt omöjlig att regissera. Det gäller att passa på när minsta tillfälle ges innan han rusar vidare. Något finlir för att sätta den exakta punkten för skärpan, kompositionen, ljusinfallet m.m. finns det minimalt med utrymme för.

Enzo tittar fram bakom en trädstam

Jag är trots allt lite härdad av all sportfotografering där utövarna inte heller är särskilt lätta att förutse rörelsemönstret för. Alltid något.

Bästsämsta blåsippssällskapet

Denna torsdag gav jag Enzo, den franska bulldogen i min närhet, en riktig lyxpromenad. Vi hängde inte mer än under ett par timmar mitt på dagen men då såg jag till att le française fick en utflykt som kunde ge en 10 månader gammal hund minnen att ta med sig i livet.

Blåsipporna spirar

Vi åkte till Linudden och det naturreservat som finns där. Hade blåsipporna börjat hitta upp genom de multnande fjolårslöven? Hur mycket bryr sig en fralla om vårens finaste juveler? Är det något som inbillar sig att jag fick chansen att fota blåsipporna vid Linudden utan att bli konstant bortdraget av en hund i andra änden av flexikopplet?

Enzo har en alldeles egen vilja

Vi gick genom naturreservatet och kom fram på andra sidan där sommarstugor ligger vackert utplacerade på en höjd med utsikt över fjärden in mot Nyköping. Mitt livliga promenadsällskap hade hunnit nosa på skogens ALLA löv, ätit odefinierade saker på marken, markerat revir på i princip alla stubbar, rötter och tuvor i hela reservatet samt gnagt på en och annan pinne. Dessutom skitit ett par gånger för säkerhets skull.

Efter en terrierattack ute på Linudden fick jag trösta Enzo med några hundgodisar. Han blev på bättre humör och såg inte lika ledsen ut efter några tuggor. Den soliga torsdagen hade tyvärr blivit mulen, tillfälligt i samband med vår promenad, så vi knallade tillbaka längst stigen i naturreservatet.

Den blicken

Fin hund

Några blåsippsbilder hann jag ta innan vi kom tillbaka till bilen igen. Nu hör det till saken att jag behöver lägga mig på mage för att fota macrobilder på små sippor och det är ju en position som en busig hund har svårt att se utan att agera på.

Enzo och jag tog bilen den korta sträckan till Örstigsnäs där jag lät kameran ligga kvar i bilen. Vi utforskade stranden, blev rädda för de små vågorna, åt ilandflutet sjögräs och busade i sanden. Med "vi" menar jag Enzo, Jag behöll men coolhet i andra änden av flexikopplet.

Sen åkte jag och lämnade tillbaka busfröet. Nya tag en annan dag.

Periodisk marsprövning

Det är inte med lätthet jag tar mig an månaden mars. Den börjar i regel som lervälling och slutar som ett grådammigt elände. Några uppiggande saker finns dock med månaden och det är det återvändande dagsljuset samt flyttfåglarnas återkomst. Någon enstaka vårblomma kan dyka upp beroende på hur segdragen vintern blir. Mars står inte långt bakom november när det gäller tråkighet, men det som gör att de flesta glömmer att verkligen titta efter har förmodligen att göra med att man ser mars som någon slags förlöpare till den annalkande sommaren. Och allt som har med sommaren att göra blir ju förlåtet ...

Det gamla magasinet vid Perioden

Efter ett möte i Nyköping på onsdagsförmiddagen tog jag mig till Perioden. Det kändes som att det var dags att titta till vad som hänt det gamla industriområdet. Förutom det helt saboterade magasinet där klotter och "väggkonst" tillförts fanns två uppenbara saker som hänt sedan jag arbetade i området i mitten av 80-talet. Tegelbyggnaden där bl.a. Nyköpings Fanérfabrik, Lundbergs och även World Class Gym fanns har nu blivit exklusiva bostäder. Och Aleaverkens lokaler är totalt jämnade med marken.

Efter att jag rundat byggnaden kom jag fram till Nyköpingsån och den fors där kanotisterna så ivrigt tränar på den riggade slalombanan. Denna förmiddag var det inga kanotister i pisten (vilket det ju inte kan heta för bövelen) utan endast jag och en strömstare. Vilken tur att jag träffade strömstaren. Vilken otur att jag inte hade mer än mitt 50 mm- och 135 mm-objektiv med mig.

Kraftigt beskuren bild för att visa att strömstaren satt och matspanade vid forsen i ån

Och där dök staren ner i det skummande vattnet

Länge, länge satt strömstaren i den lilla håligheten utan att vilja göra något mer matdyk

Jag njöt av solen en stund innan jag gick tillbaka till bilen och åkte mot mer civiliserade trakter. Stigtomta, det är grejor det.

Snart är det april, det är en bättre månad!

Islossning vid Harhålet

Jag hade i förväg inte kunnat föreställa mig den ljudkuliss som bjöds vid Harhålet under fredagsmorgonen. Delar av Yngaren har fortfarande ett istäcke men det bryts nu ner av vårsolen och den stigande dygnstemperaturen. Det sjöng om isen, knakade och knäppte och det varvades med långa råmanden från den sönderbrytande ytan. Ett skådespel för öronen. Mäktigt.

Alhängen vid Harhålet

Morgonfrosten satt fortfarande kvar i gräset

Islossning vid Harhålet

Gryningen bjöd på någon enstaka minusgrad. Det var absolut vindstilla. Dit solens strålar nådde kände man ändå att vårvärmen var närvarande. En riktigt, riktigt fin marsmorgon om du frågar mig.

Detta är en segling och jag har roterat bilden ett halvt varv (den är alltså uppochner)

Jag genade över åsen för att ta mig till solsidan där jag också planerade att ta en mugg kaffe. När jag passerade blåsippsstället noterade jag att det ännu dröjer lite innan de tittar fram ur den mossbelupna marken. Sippornas tid är snart här och leder väg för lövsprickningen.

Inne i barrskogen har vildsvinen bökat upp mossan på södra sidan av den vidsträckta åsryggen. När jag avancerat fram genom den lättpromenerade terrängen nådde jag strandlinjen på nytt där spår av den uppbrytande isen talade sitt tydliga språk. Våren är här.

Kaffe smakar aldrig bättre än ute i naturen. Att inta förmiddagsfika vid Yngarens strandlinje räknas definitivt som vardagslyx. Något jag unnade mig denna fredag.

Fredagen rundas av i Oxelösund där yngsta dottern och hennes fotbollslag spelar träningsmatch. Det blir också bra, nästan som en fredagsfika vid Yngaren.