Någon gång ska vara den första...

Igår eftermiddag tvingade jag mig att kliva ut ur den egna komfortzonen. Ganska rejält också eftersom mitt hockeyintresse är tämligen svalt, nästan lika svalt som en ishall. Och att då fota en så pass snabb sport, dessutom i halvdåligt ljus, är något som känns lite bambi-på-hal-is eller snarare Jansson-på-för-tunn-is. Fotografera ishockey kräver sin man/kvinna, jag var inte riktigt den mannen men gör gärna ett nytt försök då övning ger färdighet!

Inte kan jag namnen eller utseendena på Nyköpings-spelarna heller. Jag var i isladan på önskemål från lokalsporten.se, eller rättare sagt en av mina bloggkollegor där. Han skriver fantastiskt bra om Nyköpings Hockey men saknade bilder att lätta upp textmassorna med. Du hittar hans blogg HÄR. Och mitt prioriteringsområde blev spelarporträtt under matchen. Men vad sjutton, när man inte känner igen spelarna vet man knappast vem man har fotat och vem man missat...

Ishockey är flera gånger snabbare än fotboll. Inte ens futsal (inomhusfotboll) är i närheten av lika kvickt. Och hur många armar, ben och ryggar finns det på en hockeyis? Alltid var det något i vägen när man väl såg något som var värt att fota. Hrmm.

Kan man inte spelet så har man svårare att förutse vad som ska hända. Och då stämmer inte timingen i fotograferingen. Jag missade mycket för att jag inte fattade vad som hände och vad som rimligtvis kunde hända.

Men jag ska inte heller gnälla allt för mycket. Med "spray and pray"-metodiken lyckades jag ändå fånga tillräckligt med situationer från matchen för att känna mig hyfsat nöjd. Utöver ett 30-tal spelarporträtt fick jag ihop drygt 40 matchbilder som du kan hitta HÄR.

Störst problem var nog ändå att min kamera pressades till max i inomhusbelysningen och då blir det en aning brusiga bilder på en 6 år gammal kameramodell. Dessutom hade det inte skadat med en kamera med högre upplösning än i den jag äger (10 mpixel.)

Vad är en bra ishockeybild? Jag vet inte. Jag vet å andra sidan inte vad en bra fotbollsbild är heller och där har jag ändå fotat många tiotusentals bilder. När det är människor med finns det känslor och uttryck och det är vad jag allra helst vill fånga i bilderna. Förutom actiondrypande situationer förstås.

För dig som inte ser charmen med sportfoto har jag full förståelse. Är man inte alls sportintresserad är det troligt att man inte heller fångas av en sportbild.

Jag kommer att kliva ur komfortzonen en gång till och det redan på onsdag.

Jag ska nämligen fota några rutor inom ett helt annat område. Utan att skriva för mycket så handlar det om arrangerade bilder och det är jag helt novis inom och känner mig mer än obekväm inför. Ljuset, vad händer om inte det är bra? Hur bra fångas motivet upp av mig och min kamerautrustning? Vad finns det för faror, risker och vad kan jag förbereda innan?

Men om man aldrig tänjer och töjer på sina gränser utvecklas man inte heller. Jag har egentligen inget större behov av att utveckla mig som fotograf (jag tycker det är kul men inte nödvändigt för mitt uppehälle) men att utvecklas som person genom nya prövningar är toppen!

Jag vill avsluta med att erkänna att jag har lite dåligt samvete. Nu när en månad har gått sedan jag började jobba på nytt märker jag att jag inte har samma tid längre till att titta och kommentera andras bilder och bloggar. Ni vet vilka ni är som haft dagliga besök av mig på era bloggar. Intensiteten i detta kan inte bli densamma nu men jag har inte glömt bort er! :-)