Starten skedde i Landstingshusparken |
Jag hade plockat med mig den stora kameraryggsäcken vilket innebar att mitt 300 mm-objektiv var med. Det skulle visa sig att detta var helt i onödan. Jag fotade med två kamerahus och på det ena satt mitt vidvinkelzoom, 17-40 mm, och på det andra huset monterades mitt telezoom 70-200 mm. Detta räckte alldeles utmärkt för att ta orienteringsbilder i stadsmiljön.
Iväg från starten och som siluett mot den vita landstingshusfasaden |
Sprint-DM hade runt 300 startande i alla tänkbara åldrar. Inom loppet av 45 minuter hade alla släppts iväg och därefter kom de i mål efter 15 minuter (eller långsammare beroende på kapacitet och kvalitet). Jag följde banan från start till mål och hann i alla fall fota från några positioner innan jag slutligen hamnade vid upploppet där de flesta bilder togs.
Inskolning |
Med viss tvekan |
Längst Nyköpingsån där den skira grönskan och skuggorna dominerade |
Mitt i steget |
Framtida topplöpare (?) i Stigtomtaklubben OK Hällen |
In under järnvägsbron och målet är nära |
De sista meterna innan målgång i kvällssolens motljus |
Många fighting face visades upp under upploppet |
Bit ihop de sista meterna |
Jag hade en rolig kväll med kamerorna. Det var lite värre i efterhand att försöka beskriva en orienteringstävling för första gången. Mina trevande försök att sätta ord på detta hittar du HÄR. Till blogginlägget lyckades jag skrapa ihop ett bildgalleri med 170 bilder (som jag länkar till i slutet av inlägget på Lokalsporten). Det var värt besväret, en mycket trivsam upplevelse måste jag tillstå.
Resultaten i de olika klasserna häftades upp så fort de fastställts |
Efter torsdagens fotografiska expedition har jag inte hållit i någon annan kamera än mobiltelefonkameran. Kanske dags att göra ett försök och ta mig ut i söndagskvällssolen innan det är försent?
Ett fighting face är alltid ett sevärt ansikte, oavsett om det sitter på en gammal man eller ung tjej.
SvaraRaderaMånga härliga bilder från en sport jag aldrig lärt mig uppskatta.
De bästa sportbilderna är på utövare som inte tänker på att de blir fotograferade. Nu finns det enstaka exempel på motsatsen i bildgalleriet som jag länkar till men de bilderna har sin charm de också.
RaderaOrientering är ingen publiksport (med undantag för sprint-disciplinen) och jag har nog aldrig varit nära att testa att utöva sporten. Kartläsning med 190 i puls och efter kompass skulle inte vara min grej, tror jag.