När det väntade ändå överraskar

När beskedet överlämnades under tisdagen att tre av avdelningarna på min arbetsplats kommer att flyttas till västkusten var inte detta som en blixt från klar himmel. Ändå blir den spontana reaktionen nära chock. Jag tvingas efter 31,5 år hos samma arbetsgivare i Nyköping att välja mellan att flytta till Göteborgsområdet eller inträda i de arbetssökandes skara.

Vi är flera som är i samma sits, ett öde som vi också delar med våra kollegor på lageravdelningen. De fick redan tidigare under året veta att lagret skulle centraliseras på en plats långt från Nyköping (men inte i Göteborg). Tankarna studsar innanför mitt pannben och jag har ännu inte landat i situationen som uppstått.

Vad vill jag bli när jag blir stor? Vad kan jag? Vad vill den så kallade arbetsmarknaden? För att lugna nerverna blev jag tvungen att ta en runda i utkanten av Stigtomta direkt efter att jag kommit hem från jobbet. Jag kan konstatera att jag inte fick ordning på någonting med hjälp av promenaden men det var i alla fall skönt med frisk luft, vårvärme och motion.

Jag har varit länge på samma ställe, det erkänner jag utan omsvep. Men ansvar och uppgifter har varierat under de drygt tre decennier som jag utfört mitt värv för bolaget. Ägarförhållanden har skiftat, personal har kommit och gått. Tiderna sedan 80-talet har förändrats, synsätten på affärer och personal har varierat.

Det växer inte mossa på den sten som rullar. Med nyfikenhet har jag tagit mig an de uppgifter som anvisats mig. På egen hand lärt mig det som krävts, löst de problem som behövt lösas, samarbetat med än den ena och än den andra. Det har tagit mig fram till där jag är idag, på marknadsavdelningen (parallellt med insatser på ekonomiavdelningen och med partiellt IT-ansvar) där jag fotat en smula men framförallt skrivit texter och underhållit hemsidor. Ändå undrar jag nu vad jag ska bli när jag blir stor.

"Det löser sig" säger omgivningen i försök att uppmuntra. Jag kan ännu inte lyssna på det örat. Som tur är identifierar jag mig inte i lika stor utsträckning som förr med mitt jobb. Men vem är jag egentligen när jag inte förknippas med arbetsplatsen? Mitt plikttrogna och lojala jag får hjärnknas av den tankeställningen. Jag kan inte bara vara familjefar, inte bara vara fotbollsledare eller Fotbollslasse, mitt alter ego som på fritiden bloggar om och fotograferar sport.

I takt med att sommaren gör entré ska jag forma mina tankar och strategier samt försöka kryssa mig fram mellan alternativet centralisering i väst eller något nytt. Det blir förmodligen spännande och antagligen utmanande. Solen går upp även i morgon och jag försöker intala mig själv att inte ikläda mig bitterhetens osköna överrock.

Wish me luck!