torsdag 5 juli 2018

Vid den bortre delen av Kungshagen

Att befinna sig på området Kungshagen i Nyköping är en tudelad historia. Å ena sidan alldeles fantastiskt fint med närheten till stadsfjärdens vatten, grönska, intressant fågelliv och utmärkta promenadstråk. Å andra sidan är det något alldeles förskräckligt fult och förorenat. Tar man sig fram längst Gasverksvägen kan man förvisso glädja sig åt alla som är sysselsatta i arbete på området men längst vägen får man också grava njurskador om man råkar köra fortare än 10 km/h med bilen/cykeln/bussen/motorcykeln eller vad man nu tar sig fram med.

Där Kungshagen tar slut tar Brandholmen vid

Industriområdet hyser den ena plåtklädda fastigheten efter den andra. Och ett bussgarage är ju inte det vackraste heller. Företagen på Kungshagen är inte superstora men det förekommer en hel del metallarbete på området. Att vägarna böljar fram som ett oroligt hav har förmodligen sin förklaring att hela området en gång varit stadens soptipp. Någon stabil grund att asfaltera på är det verkligen inte.

Mossliknande slagg på den rostande plattformen
Rallarrosorna är instängda bakom stängsel på Kungshagen

Om man dristar sig att googla "Kungshagen Nyköping" får man dels reda på att metangaserna ligger oroväckande tunga och bubblar under ytan. Men det går också att läsa att området fått sitt namn av en gård och ett tegelbruk som legat på platsen. En mångfacetterad historia. När jag får för mig att ta en lunchpromenad gör jag det med utgångspunkt längst ner på Gasverksvägen. Det som lockar mig att gå ut är givetvis strandpromenaden, de mindre sköna industriomgivningarna får jag på köpet.

Vattensportens Hus tornar upp sig i bakgrunden och det är ju så här Kungshagen ska ses

Allt för sällan har jag med mig någon kamera till jobbet. Idag var dock en sådan dag (vilket jag kommer till längst ner i detta blogginlägg). Med hjälp av kameran är det också avsevärt mycket lättare att komma ut på en lunchpromenad. Jag trotsade vädret och traskade ut.

En kanal som gett plats till Brandholmsbornas småbåtar

Trotsade vädret!? Jo, när det är 25-26 grader varmt och stekande sol är det inte super-najs att gå ut. Svettigt och eländigt, ljust för ögonen och svettigt i pannan. Lägg därtill att kontorslångbyxor inte riktigt ger sjöbrisen chansen att svalka de lurviga benen på en åldrande gubbe.

Kanalens stillastående vatten var inte det fräschaste men det var inte änderna heller. Orten-änder!

På vägen tillbaka till kontorsrummets svalkande skugga konstaterade jag att kameran borde vara med oftare. Det finns en hel del motiv på Kungshagen, även i de industritunga delarna. En vinkling som skulle vara intressant att tolka är naturens närvaro i en så erbarmlig miljö.

Vasskanten på fjärden med Vattensportens Hus dold i bakgrundens oskärpa

Jag hastade iväg från jobbet när klockan slog 17.00. Ett roligt och ärofyllt uppdrag stod på schemat och klockan 17.15 skulle jag vara på andra sidan stan för att fotografera spelarporträtt. Ifjol plåtade jag Hargs BK:s damlag men denna gång skulle jag kompletterings-fotografera ett 10-tal spelare. Här gällde det att komma ihåg vilket objektiv och vilka inställningar jag använde förra gången och sedan placera spelarna på ungefär samma ställe, i samma ljus och i samma kroppsställning som i maj 2017. Det gick bra, jag och  alla spelarna överlevde!

Lena Karlsson-Aronsson i Hargs BK har varit framför min kamera många gånger under årens lopp

Nu är det snart helg och rackarns vad det finns att göra när den väl infaller. Ingen rast och ingen ro, förmodligen ges tillfälle till ett eller annat fotografi från min sida under resans gång.

2 kommentarer:

  1. Kungshagen låter som ett intressant ställe. Fula miljöer kan vara väldigt fotogeniska. 25 grader varmt och långbrallor låter inge kul alls.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det där med långbyxor som klädkod har vi nog egentligen inte på jobbet men jag är för gammal för att tycka att jag ska ha kortbyxor på kontoret även när det är som varmast på sommaren. En självpåtagen strikthet. :-)

      Radera