Inget för den som söker avskildhet

I samband med höstlovet 2016 inhandlades årskort på Kolmårdens djurpark för säsongen 2017. Att jag hittills endast utnyttjat detta en gång (Halloween 2016) gör hela dealen synnerligen medioker. Övriga familjemedlemmar har besökt den närliggande djurparken en handfull gånger under första halvåret 2017 vilket gör dem till vinnare, åtminstone i ett ekonomiskt perspektiv.

Inte ensamma

Snabbt och smidigt genom entrén till djurparken med årskort

Vilken sort av mental åkomma spökar för den som är beredd att åka till Kolmårdens djurpark i slutet av juli? Otur när man tänkte? Långväga gäster som endast kan ta sig till parken under sommarsemestern? Extrem snålhet? Med ett outnyttjat årskort kan det vara svaret i mitt fall. Tusentals gråtande barn i trängsel med deras föräldrar som biter samman eller som apatiskt tittar tomt framför sig med tom blick. Nåväl, vi hade i alla fall tur med vädret.

Strilande vatten i björnhägnet

Mitt raljerande till trots är ju Kolmårdens djurpark väl värt ett eller annat besök. Eller många, många under ett par decennier om man som undertecknad stoltserar med fyra barn i åldrarna 12-24 år. I denna blogg har jag beskrivit några av mina besök. Det är dock endast besöken i samband med Halloween-firandet som jag tycker förtjänar en pats i en foto-blogg.

Det är ju så fullständigt osoft att fota inhägnade djur.

Björn utan utsikter på toppen av kullen för att få bra utsikt

Jag lägger inga negativa värderingar i djurparkernas existens. När man som besökare går runt och tittar på djuren, allt från importerade snöleoparder till ursvenska fjällkor, får man chansen till både underhållning och utbildning. Skyltarna berättar om näst intill utrotade djur (t.ex. Davidshjortarna), om utbredning och matvanor.

Majestätisk

Extra lyxigt blev det under torsdagens besök då en av djurskötarna tog sig tid för samtal om noshörningarnas livsvillkor och situation både i det vilda och i djurparken. Tummen upp för det, jag uppskattade samtalet och hade lite småroligt åt hennes försök att intala sällskapets barnaskara med att getter egentligen var gjorda av sockervadd...

Nyklippt alpacka (vi var alla överens om att den stackaren inte såg riktigt klok ut)

De röda pandorna charmade oss

Nej, ett djurparksbesök ska upplevas i stunden. Bilderna som tas kan möjligtvis bli bra om man riktar kameran mot sällskapet man har runt sig. Bilder för familjealbumet. Djurbilderna inne i parken faller platt. Att fota en vacker järv i bra form när den är instängd bakom betongmurar är ingen sport (även om mina bilder blev suddiga denna gång). Att fota en välmående järv i vilt tillstånd kräver enorma förberedelser, stor skicklighet och djupa kunskaper om djuret och dess omgivningar.

Mister Zebra på den allt annat än grönskande savannen

Alright, här säger jag emot mig själv när jag klankar ner på djurparksbilder och sedan väljer att fylla ett fotoblogginlägg med just djurparksbilder. Jag vidhåller ändå att djurbilderna från t.ex. Kolmårdens djurpark väger fjäderlätt och inte har något allmänintresse. Om något av djuren gör något spektakulärt, roligt eller udda kanske det blir en bild värd att slå på stora trumman kring. Det hände inte mig denna gång och inte någon tidigare gång om jag rannsakar mina fotografiska djurparksinsatser.

Djurvärdens spaningspatrull, de ständigt uppmärksamma surikaterna

Hyfsat medveten om allt ovanstående tog jag med mig minimalt med fotogrejor till parken denna gång. Den långsamt fokuserande Canon 5D Mark II fick sällskap av mitt EF 50 mm/1.4 och mitt EF 135 mm/2.0 där även telekonvertern (x1.4) packades ner i den minsta kameraryggsäcken. Inga långa teleobjektiv, inget vidvinkligt alternativ. Det fick bli som det ville med bilderna denna soliga och varma julidag.

Gibbonaporna bjöd på action när de släpptes ut för att käka lunch

Här hade jag haft nytta av annan kamerautrustning än den jag hade i händerna

Bättre på armgång än vad jag är. Definitivt.

Tidigare har jag endast testat mitt 135 mm-objektiv i kombination med telekonvertern. Jag visste att de funkade tekniskt tillsammans men inte om de kunde lämna ifrån sig bilder. Med konvertern fick jag en största bländaröppning på f/2.8 vilket ju är toppen och nog tycker jag att skärpan dög alldeles förträffligt. För att inte chansa valde jag oftast att ställa bländaren på f/4.0 för att vara på den säkra sidan eftersom det ger en något djupare skärpeplan. Efter några inledande bilder med 50 mm-objektivet monterade jag det korta teleobjektivet och konvertern och detta fick följa mig under återstoden av rundvandringen på djurparken.

Den omtalade berg- och dalbanan Wildfire

Uppåt det bär

En avslutande böj innan "målgång"

Jag var inte ensam att bära omkring på kamerautrustning i semipro-skiktet. Många systemkameror syntes men de var mer i klassen instegskamera + kit-objektiv. En annan besökare hade nästan samma konfiguration som jag, skillnaden var att han hade en 2.0-konverter mellan kameran och 135 mm-objektivet. Ytterligare en sågs släpa runt på Canons vita teleobjektiv, en Nikon-användare krökte rygg under tyngden från ett 300 mm/2.8-objektiv. Jag trivdes med att färdas lätt och saknade inte mina längre teleobjektiv. Det har jag försökt med tidigare på Kolmården men har dragit slutsatsen att det inte är värt besväret, enligt ovanstående resonemang.

Fullständigt huvudlöst hos kamelerna

Givetvis kommer jag att åka tillbaka till Kolmården många gånger. Säkerligen med en kamera i händerna. Kanske åker jag också Wildfire (40 minuters kö var inget som lockade under torsdagens besöks-inferno). Något jag hoppas kunna uppleva på nytt är en Halloween-pyntad djurpark, om det blir i år ska jag låta vara oskrivet eftersom jag inte vet hur jobbsituationen är för mig i skiftet oktober/november.

På återseende!