Hundsällskap vid Ryssbergen

Torsdagen inleddes med att jag hämtade Emmas franska bulldog inne i Nyköping. Därifrån tog jag mig sedan till Ryssbergen för en spännande titt i den smältande slalombacken samt ut till fågelskådarplatsen i Svanviken.

Ett löv som blåste förbi måste ju kontrolleras enligt Enzo

Det där med konstsnö som pistats och nu smälter var ju ganska spännande tyckte mitt promenadsällskap. Hårt och halt. Och marken lutade ju väldigt mycket också, det tyckte nog både hunden och jag.

Inför löftet om en hundgodis fick jag Enzo att sitta still i 2 sekunder

Ett löv blåste upp i Enzos rumpa. Lövröv eller rövlöv?

Jag hade satt mitt vidvinkelzoom på kameran i en förhoppning att kunna ta några bilder. Det är ju inte helt lätt att hålla kopplet i ena handen och fotografera med den andra. Sedan går det inte att dölja det faktum att hunden är i ena änden av ett koppel och att han sitter fast i mig i den andra änden.

Envist styvnackad står hunden och stretar åt sitt håll

Vi gick ut på den långa spången som leder ut till en fågelskådarplattform i Svanviken. För Enzo var det väldigt spännande att spana ut på det vattensjuka och översvämmade området. Det rasslade och prasslade när de vårvarma vindarna drog förbi.

Vi kom så långt det gick på spången och där satte jag mig en liten stund. Något behov av paus fanns inte hos Enzo och han tittade otåligt på mig. Det som återstod var att resa sig och påbörja promenaden tillbaka till bilen.

Jag är inte så där jättevan vid hundar och lär mig efterhand som jag tar hand om den knappt ettåriga bulldogen. Han är viljestark och spattig men också väldigt nyfiken. Att ägna minut efter minut åt att nosa på marken verkar viktigt i en hunds liv. Och att skita både en, två och tre gånger på morgonen.

Några tussilago hade tittat fram vid foten av slalombacken

På vad ställer vi in siktet nästa gång? Det återstår att se, nya utflykter väntar runt hörnet.