Känslosvallningar

Det har varit två känslosamma veckor. Jobbsökande har varvats med en mängd avsked. Att ta farväl av än den ene, än den andre av arbetskamraterna som jag jobbat med i över 20 år tar på krafterna. Jag erkänner att jag påverkats och har inte alls varit i fullständig balans och harmoni.

De på arbetsplatsen som delar ödet med mig har en efter en droppat av. Slutat med några dagars semester eller liknande. Den 15/9 har varit den allra sista dagen med arbetsplikt. Vi har de senaste månaderna, tillsammans, blivit specialister på MMA i väntan på att Dagen skulle infinna sig. MMA? Ja, Mixed martial arts, vi har på alla tänkbara sätt symboliskt kämpat och fajtats för att ta oss igenom den avslutande tiden på företaget.

Rallarros på dekis

Flugsvamparna breder ut sina hattar

Över Stigtomta samlas tranorna för resan söderut

Avtackningarna har avlöst varandra. Aldrig förr har vi ätit tårta i så stora mängder, tagit oss genom gemensamma luncher på någon av Nyköpings restauranger och strött uppriktiga och ärligt menade hedersbetygelser omkring oss. På många sätt positiva händelser med mycket hjärtlighet. Ändå finns en sorgsenhet gömd bakom varje avsked.

Poserande ko framför Stigtomta kyrka

Bordsmargarins-ko

Kossor framför Prästgården utanför Stigtomta

Jag har hållit ut till sista dagen. Inför fredagen den 15:e september var sömnen usel. Anspänningen påtaglig trots att alla formella avtackningar redan klarats av. Som veteran på företaget med mina 32 tjänsteår har det nästan känts som det handlat om en pensionsavgång. Jag är 52 år... Bland de kollegor som påverkas av denna ofrivilliga avslutning av tjänsterna på företaget var inte många på plats denna ödesmättade fredag. Vi hade alla redan skrivit våra avskedsmail, talat med kvarvarande koncernkollegor, lämnat in våra larmkort och tömt våra hyllor. Jag gick allra sist från det våningsplan som nu står tomt. Släckte lamporna och låste dörren. En cirkel är sluten. Ett sista "hej då" till den enda som satt kvar i huset, en kollega från ett bemanningsföretag. Det fanns inte ens sådana tjänster när jag började hos arbetsgivaren 1985.

Druvfläders giftiga små bär

Blåbärsriset skiftar färg

Ormbunken inne i skogsdungens mörker träffades tillfälligt av eftermiddagssolens strålar

Jag har vinnlagt mig om att sluta med anständighet och huvudet högt. Jag har kämpat emot bitterheten, den tårdrypande sentimentaliteten och den stocktråkiga nostalgin. Jag var övertygad om att jag skulle vara fylld av en viss tomhet när jag lämnade företagets byggnad för sista gången. Varken mer eller mindre. När jag satt i bilen på parkeringen var det lik förbaskat nära att jag fällde en tår i avskedsvånda. Det blir tydligen så efter 32 år när avslutet inte är frivilligt. Då ringde det i telefonen. Lika bra var väl det.

Skördetiderna har passerat zenit och det mesta har gått genom tröskornas käftar

Ett mer än moget korn-ax

Det luktade fuktig jord framför hästgården Stentorp

Ingen kan ta ifrån mig de 32 åren på företaget men de ligger nu bakom mig och det gäller att titta framåt för att komma någonvart här i livet. Jag har något att ta sikte på och är otroligt tacksam och optimistisk inför detta. Först har jag en plötsligt uppkommen ledighetslucka att fylla. En lucka som uppstått när en "grej" inte infaller som jag ursprungligen hoppats. Det blir bra, det blir Gotland! Som du inom de närmaste veckorna kommer att förstå är jag närapå manisk i min Gotlands-vurm.

Rapsfjäril

Lika galet surrealistiskt varje gång jag går förbi strutsfarmen utanför Stigtomta

När jag under fredagseftermiddagen tog en långpromenad var den välbehövlig. Både för min lata och bekväma lekamen och för min något överansträngda hjärna. Fotoinspirationen infann sig och jag insåg att det var allt för länge sedan jag var ute och traskade med kameran. Höstvädret var fantastiskt och det var inga som helst problem att gå i kortbyxor och t-shirt.

De första asparna har börjat sitt klorofyll-återtagande

Åh du ljuvliga höst

Nu har jag varit personlig, nästan privat, så att det räcker och blir över för en lång tid framåt. Hoppas att jag inte skrämt iväg någon bloggbesökare för gott. Livet utanför det avlönade snurrar på i samma hysteriska takt som vanligt, till helgen är det naturligtvis matcher för döttrarnas fotbollslag igen. Det får jag inte missa!

Bländare f/2,2

Förutom temat "ännu en promenad i närområdet" finns en sammanhållande länk i dagens blogginlägg. Alla bilder är tagna med mitt 135 mm-objektiv inställt på bländaröppning f/2,2. Det blev en "grej" efter några bildfiler på minneskortet och då behöll jag inställningen även om några bilder hade tjänat på en mindre bländaröppning och därmed större skärpedjup.

Solrosorna hemmavid signalerar höst på ett allt tydligare sätt

Torsdagen kom att bli en dag med känslor åt alla håll och kanter. Uppåt och nedåt, bra och dåligt. Så är det i livet emellanåt. Jag reflekterade i kvällssolens sken och insåg ännu en gång hur värdefullt det är att komma ut i naturen.

En eftersläntrande rallarros

De spröda blåklockorna så här års är något alldeles extra för mig

Av olika skäl har jag intensifierat mina önsketankar om ett nytt kamerahus. Jag vet vad som finns men inte vad jag borde ta sikte på härnäst. Att jag håller mig inom Canon-världen är säkert, det är bara att titta på alla objektiv som finns i mina kameraryggsäckar...

Det är synd att inte Canon har tagit fram ett kompakt och spegelfritt fullformatshus. Eller är det synd? Då hade jag haft ännu svårare att bestämma åt vilket håll jag vill gå med nästa inköp. För sportfotografering är nästa steg ovanför mitt 1D Mark IV-hus den numera halvgamla huset 1D X. Fortfarande lite för dyrt på begagnatmarknaden men åtråvärt för att det sitter en fullformatssensor i kameran. Snyggare bilder, bättre lågljusegenskaper.

Min Canon 5D Mark II är kanske den jag borde hitta en ersättare för allra först. Allt jag fotar som inte är sport brukar ju den kameran få hantera. En 5D Mark III skulle kanske kunna vara något? Givetvis lockar den nyaste modellen 5D Mark IV men då pratar vi plötsligt väldigt mycket mer pengar.Men teknikbegäret pockar på uppmärksamhet.

Jag är faktiskt beredd att hålla med de som hävdar att nya fotoprylar kickar igång inspirationen. Givetvis vill man testa och komma underfund med nyinköpta grejor, särskilt om det gäller kamerahus eller objektiv. För stunden nöjer jag mig med ett inköp av ett nytt stativ. Jag som egentligen "hatar" att använda stativ. Nu har jag beställt ett kolfiberstativ vars främsta egenskaper är att vara lätt och kompakt (men som ändå ska klara vikten av en systemkamera med hyfsat stort objektiv monterat).

Applicerbart

Det stativ jag har sedan några år är stadigt, högt och tungt. Bra i studio, värdelöst ute i naturen med tanke på vikten och längden när det är hopfällt. Det vankas fotoresa om en månad och då vill jag nog ha ett stativ i (på) fotoryggsäcken. Kanske blir det ett totalt onödigt inköp eftersom jag känner mig extremt låst med ett stativ under kameran. Vill man ta bilder med lång slutartid är det dock ett oersättligt redskap.

Ännu en helg närmar sig och den är bokad från första till sista stund. Om ytterligare en vecka ser det förmodligen helt annorlunda ut och det ber jag att få återkomma till när det så är dags.

Ha det!

Årets promotionbilder till Gripen

Utanför fönstret strilar septemberregnet ner. Inte långt härifrån hörs det dova ljudet från propellerplanen som utför en flyguppvisning i luftrummet ovanför Skavsta flygplats. Jag tog ett varv i trädgården för att kolla statusen i trädgården, konstaterade att gräsmattan, häcken och plommonträdet borde klippas. Med hänsyn till regnet och att det är samling till flicklagsmatch om ett par timmar får detta puffas framåt ytterligare någon eller några dagar. Nåväl.

Jag tänkte berätta lite om tisdagens fotouppdrag. I utbyte mot ett säsongskort har jag de senaste två åren fotograferat "reklambilder", det som jag tror kallas promotionbilder med ett finare ord, åt Gripen HC. Inför denna säsong har Nyköpings seniorhockeylag klivit in under Nyköpings Hockey Ungdoms organisationsparaply och heter numera Nyköping Gripen Hockey. Min huvudkontaktyta är tidigare ordföranden Magnus Eriksson och han är i allra högsta grad fortfarande involverad i seniorverksamheten trots den nya föreningstillhörigheten. Eldsjäl.

De sju spelare i Gripen som ombads närvara under årets promotion-fotografering

Bilden här ovanför har jag redan läckt ut i sociala medier. Den är tagen med fullformatskamera och mitt fisheye-objektiv. Eftersom bilderna blir närapå cirkulära med denna kombo har jag beskurit bort de svarta hörnen och gjort den kvadratisk. Det låga perspektivet hade sitt pris och jag kan berätta att man blir väldigt blöt av att ligga ner på isen i en ishall. Om jag får förtroendet att fota fler ishockey-promotionbilder måste jag tänka på att ha med mig ett liggunderlag!

En blixt från sidan och en blixt några meter bakom spelaren

Egentligen är jag ute på djupt vatten (om man kan vara det på konstfrusen is) när jag tar på mig att plåta promotionbilder. I synnerhet med studioblixtar. Men om man inte ger sig hän och tar sig ut från den egna fotografiska komfortzonen emellanåt blir det ingen utveckling och inte heller chansen till coola bilder. I studiosammanhang då produkt- och miljöbilder ska fotograferas kan man fixa och småpilla med ljusinställningar i det oändliga för att få det som man vill. Med människor inblandade blir det plötsligt mycket värre. Mycket, mycket värre.

Det önskades lite råare och hårdare bilder också

De spelare som tillfrågats att vara med under en timmes photoshoot behövde direktiv. Hur skulle de stå och vart skulle de titta? De som för tillfället inte befann sig i kamerans inrutade värld fick inte vänta för länge och bli otåliga. Var skulle en eller två studioblixtar ställas för att ge lämplig belysning över scenen? Hur starkt skulle blixtarna slå och hur skulle kamerans manuella inställningar vara? Var skulle jag som fotograf positionera mig? Efter drygt en timmes fotograferande var i alla fall jag helt slut. Energidränerad och osäker på hur bilderna verkligen hade blivit.

Olika formationer med spelare testades

Det är inte förrän hemma vid datorn som det avslöjas hur bilderna verkligen blivit. Och med denna typ av bilder kan man lägga hur mycket tid som helst på retuschering och redigering i efterarbetet och "framkallningen". Där är jag inte supervass. Dessutom är det en annan person som hjälper Gripen med matchannonser, programblad osv. och min förhoppning har alltid varit att han tar hand om bilderna utifrån sina behov beroende på användningsområde. För övrigt är han verkligen grymt duktig på det han gör så det är extra kul för mig att få vara en del av helheten och slutresultatet.

Ett test från min sida att göra en nedtonad och lite brusig bildstil

När vi fotograferat färdigt pratade vi om bilderna och deras användning. Jag fick höra att det var okej att visa allmänheten exempel på vad vi fotat även om jag spontant tyckte att det kanske skulle få bli Gripens sak att avslöja efterhand. Detta inlägg visar endast 7 av de ca 75 bilder jag levererat efter fotosessionen. Hur de ser ut som slutprodukter och exakt i vilka sammanhang de publiceras har jag ingen aning om. Det blir förhoppningsvis bra. Jag och Gripen kommer dock inte att få uppleva ett mittuppslag i Aftonbladets sportbilaga ännu en gång, det är ett som är säkert.

Svartvit tolkning av ett porträtt (som förmodligen används i färg i slutänden)

Det finns garanterat massor att anmärka på när det gäller mina promotionbilder. Och med lite ambitioner och krav på mig själv inser jag att det säkert hade gått att kräma ur en hel del mer under en timmes fotograferande av sju spelare på en konstfrusen is. Det är bara det att när man väl står där med massor av teknik som man hoppas ska funka, och den psykologiska grejen med att ha människor framför kameran, så är det i stunden mer en fråga om att "överleva" så gott det går.

Ganska tacky bildbehandling men bildvinkeln och perspektivet är hyfsat cool

Jag fotade med en fullformatskamera, använde två studioblixtar och flera objektiv för denna photoshoot. De låga bilderna på hela gruppen av spelare tog jag med fisheye eller mitt 17-40 mm-objektiv. För övrigt använde jag mitt skarpa och flexibla 70-200 mm-zoom men det allra skarpaste porträttobjektivet som jag använde i en del bilder är mitt 85 mm/1.8-objektiv. Det sistnämnda objektivet är inte jättedyrt men ack så skarpt och ruggigt bra i vissa sammanhang.

Tidigare år har jag också fotograferat Gripens alla spelarporträtt samt lagbild. Detta är något som inte kommer att ske i år eftersom Nyköping Hockey Ungdom köper denna tjänst från annat håll och deras nyanslutna seniorlag hänger givetvis med på den upphandlingen. Kanske är det lika gott, det var utmanande att stå i dörrhålet till ett 2x3 meter stort massagerum och fota spelarporträtten...

Månadens bild: September 2017

Vi träder in i en av mina absoluta favoritmånader och jag gör det med en Gotlandsbild från en plats längst ner i söder som jag kommit att fatta extra mycket tycke för. Holmhällar är ett raukområde som även har ett litet fiskeläge bredvid sig. Promenaden från parkeringsplatsen ner till havet kantas av ett öppet odlingslandskap där rabbisar ständigt tittar fram.

Bilden är tagen i samband med familjens Gotlandsbesök i början av juni 2016. Den 4:e juni var vi på Stora Karlsö men hade några timmar över på kvällen som avsattes för ett besök på Gotlands sydligare delar. Efter årets Gotlandsresa befäster sig Holmhällar som ett utflyktsmål jag verkligen kan rekommendera.

Skuggspel på en av Holmhällars raukar

Bilden bygger på en kul iakttagelse hos de övriga medresenärerna. De såg hur skuggorna föll i kvällssolen och fotade sig själva när de stod framför rauken på stranden. För mig som kom ifatt dem var det en gratis-idé jag inte kunde motstå.

Bilden är fotograferad med min Canon 5D Mark II och mitt vidvinkel-zoom 17-40 mm. ISO 200, 38 mm, bländare f/11 och slutartiden 1/125 sekund.

Helgskoj

I helgen gjorde jag en helhjärtad satsning på den lokala fotbollen. Med kameran i händerna, anteckningsblocket i bakfickan och reservjackan i bilen tog jag mig till tre olika arenor under lördagen och söndagen för att spana in matcher i herrfemman och division 6.

Råbyborgen i Råby

Även om vidvinkel-objektivet fanns med i packningen valde jag bort det på samtliga tre arenor. Jag har dokumenterat dessa platser på ett mer övergripande sätt sedan tidigare och kände att jag inte hade något nytt att tillföra. Jag gillar annars att inte bara fokusera på sportscenerna som utspelas framför mig.

Under min första helgmatch fick jag en sekvens bilder som gudskelov inte händer ofta. En brysk närkamp med en armbåge i huvudet på en motståndare gav både blodvite och omplåstring. Dessutom ett lasarettsbesök för den drabbade som fick sy fyra stygn. Han kom tillbaka innan matchen var färdigspelad men då inte som annat än åskådare.

Lördagen fortsatte med en eftermiddagsmatch hemma på Stigtomta IP. Det är en plan som jag känner igen mer än väl. Inte för att jag spelat där själv eller för att jag fotat där många gånger utan mestadels för att jag är där minst två gånger i veckan då flicklaget tränar. Nu utspelades ett division 6-derby på planen och sånt är alltid roligt och med extra nerv och känslor.

Denna match fotade jag enbart med mitt 300 mm-objektiv. Vissa händelser får man helt enkelt strunta i när man väljer enbart ett hyfsat långt tele. Spelet närmast mig blir för tajt. I dessa lägen kan det i bästa fall bli ett eller annat intressant ansiktsuttryck. Med teleobjektivet kunde jag denna gång ta några bilder på publiken vid sidan av planen.

Lördagen övergick till söndag och jag rafsade igenom alla bilder samt skrev två matchreferat för Lokalsporten. Cirka 150 bilder/match blev slutresultatet och det är ganska normalt för mig. Råmaterialet bestod av drygt 600 exponeringar per match. När söndagskvällen närmade sig ägnade jag det egna flicklaget en halvlek innan jag åkte till Tyrsvallen i Tystberga för en annorlunda division 5-upplevelse.

En av Afrikansk FC:s spelare är Kabba Samura, tidigare allsvensk spelare hos IFK Göteborg

Matchen i Tystberga började klockan 18.00 men solen nådde bara ner över planen i första halvlek. Under den andra halvleken fick jag ideligen ha koll på slutartiderna och successivt öka ISO-talet för att till sist fota på ISO 6400. Höstmörkret gör sig påmint.

Ledarhund, m.a.o. tillhör den en av Tystberga GIF:s fotbollsledare

Jag gillar att fota människor när de idrottar. De är fokuserade på vad de gör och anstränger sig inte för att framstå i så bra dagar som möjligt på eventuella bilder. I samband med ett längre spelavbrott kunde dock inte en av mina arbetskamrater (inte så länge till, tyvärr) "vända vackra sidan till" framför kameran.

Jesper Bohm, mittback i Tystberga GIF av födsel och ohejdad vana

Kamerorna har smattrat ovanligt mycket de senaste dagarna och det har bara varit sportrelaterat. Det kommer säkerligen en tid för naturfoto också. Hur som helst har jag länkarna till mina fotbollsgallerier från helgen här nedan:
Råby-Rönö IF vs IFK Nyköping, 5-2
Stigtomta IF vs Hargs BK U, 4-3
Tystberga GIF vs Afrikansk FC, 1-6

Over and out

Landskapsbilder med 420 mm tele

En oväntad lucka i mitt schema uppstod under torsdagskvällen. Länge gick jag i tron att jag skulle följa med yngsta dottern då hon skulle till Hölö och spela flicklagsmatch med kompisarna i fotbollslaget. Bilen blev plötsligt överbokad och proppfull, det är bra med samåkning, och jag blev ensam kvar i Stigtomta med min kamera. Ensam och ensam, självklart tömdes inte hela byn på folk bara för att min dotter skulle spela fotboll...

Stockrosen framför husfasaden blev torsdagskvällens första motiv

Efter att ha krafsat mig i den lilla kalufs jag har kvar på huvudet så bestämde jag mig för en kamerautrustningskombo som sällan använts. Min Canon 1D Mark IV fick telekonvertern och 300 mm-objektivet framför sig. 420 mm brännvidd och något som var allt annat än bekvämt att släpa på.

Majsplantornas toppar växer sig allt högre

Rad vid rad med majsplantor vid Åsby

Närmast allén mot Åsby var majsplantorna inte stora 

Varför jag tog denna kombination undrar jag ännu. Idén fanns att fotografera tranor. För några år sedan gick jag upp över åsen nordväst om Åsby och hittade tranor både på stubbåkern och i luften ner mot Hallbosjön. Jag har hört hur de samlats där den senaste tiden. Min ansträngning var tyvärr helt i onödan då det visade sig att majsodlingen nu var utökad även till dessa fält. Majsen är långt ifrån mogen och skördas inte förrän långt in i oktober (om jag minns rätt).

Några kvigor låg och vilade i den ljumma sommarkvällen

Baldersbrå

Landskapet väster om Åsby ner mot Hallbosjön är vackert. Soldiset vid 17.30-tiden var inbjudande men de mörkare molnen var på väg att rulla in över oss från väster. Skulle det gå att fota landskapsbilder med 420 mm teleobjektiv? Eller skulle det bara gå att ta mer intima naturbilder?

Ekbacken i kohagen

Jag erkänner jag jag var tvungen att titta genom sökaren för att hitta potentiella motiv. Ovanan vid utsnittet gjorde att jag inte såg motiven automatiskt framför mig. Det är lättare om jag använder mer välbekanta brännvidder såsom t.ex. 17-40 mm, 50 mm eller mitt flitigast använda objektiv 100 mm. Zoom-objektiv är ju "fusk" eftersom de kan glida över skalan av utsnitt, en fast brännvidd är ju vad den är, varken mer eller mindre. Nu fick jag till sist lite nytta av mitt släpande av allt för mycket tele och en fågel dök upp ur en buske och satte sig tillrätta på en torr kvist. Som vanligt med fågelfotografering hade det gärna fått vara ytterligare 100 eller 200 mm brännvidd framför kameran...

Som jag förstår det är detta en törnskata

En lagom kort promenad gav mig några bilder men framförallt lite motion och mycket frisk luft. Hade jag inte gått förbi de fyra kvigorna hade jag förmodligen sluppit sällskap av alla småflugor som plötsligt irrade runt mitt huvud. Senare på kvällen lade sig de tunga molnen över nejderna och därefter har det regnat. Det behövs, sannerligen.

Ledbruten söndagspromenad i jobbtankar

Det blev en väldigt försiktig kortpromenad under söndagskvällen i hemtrakterna. Vädret var okej och efter en dag i TV-soffan behövdes en smula frisk luft. Anledningen till min något återhållsamma allmänstatus var lördagens arbete med Diggiloo-konserten vid Ulriksdals Slott i Stockholm. Vi i Stigtomta IF har under många år finansierat delar av verksamheten genom att göra punktinsatser på bl.a. konserter. Nu humpar jag inte scen-grejor längre men en arbetsdag mellan kl 06.00 och 02.45 sätter ändå sina spår både på kropp och knopp. Ideellt arbete med den gemenskap som skapas "äger", för mig och flera av mina klubbkompisar.

10-talet solrosor med fågelfrö-ursprung har växt upp framför farstukvisten

Humlan kommer förhoppningsvis att lämna plats till fåglar när solrosens frön mognat

De senaste dagarnas ivriga matchspelande för flicklaget föregicks av en intensiv period med beachvolleyboll. Semestern är sedan en vecka slut och jobbet pockar på uppmärksamhet. Så länge det nu varar. I skrivande stund är det endast fyra veckor kvar av den 32-åriga tjänst jag haft på min arbetsplats. Sedan är det fortsatta yrkeslivet ett oskrivet blad. Ännu känner jag ingen panik men måste erkänna att stressen över en osäker framtid gör sig allt mer påmind.

Lada och ladugård vid Skillra bakom ett hav av majsplantor

Frustrationen över den uppkomna situationen på arbetsplatsen går i vågor. Vi är flera som delar samma öde, vissa tar det bättre än andra. Att inte längre ha koll på de långsiktiga tankegångarna och att inte vara involverad i hur organisationen ska byggas, hur de dagliga sysslorna med ursprung i krav från interna och externa intressenter ska lösas är bara att släppa. Svårt om man varit med länge och känt engagemang och lojalitet mot sin arbetsgivare.

Blåeld i motljus

I jobbturbulensen hoppas jag kunna dra nytta av den årstid vi nu har för dörren. För mig är höstmånaderna september och oktober två av årets absoluta favoritmånader. Möjligtvis kommer de i skymundan för månaden maj. Och juni. Den tidiga hösten är för mig riktigt härlig. Luften, lukterna, det allt försiktigare ljuset, färgerna, landskapets förvandling. Man måste inte heller ha sommarens dåliga samvete om man stannar inomhus...

Ladan vid Skillra

Toppar på majsplantorna

Hösten är ett skifte som gör att vissa saker fasas ut och andra saker genomgår en taktökning. Jag hoppas givetvis att jag får vara med om ett lyckat yrkesbyte under denna period. Likt årstidsskiftningarna har min arbetsgivare ändrat skepnad under åren. Många arbetskamrater har kommit och gått och jag måste erkänna att jag nog stått för någon slags kontinuitet i sammanhanget. En länk mellan gammalt och nytt.

Vetefälten mognar (och en och annan tistel har tydligen smugit sig in)

Vete som gröda verkar vara det som gäller i år

Jag vet vad jag allra, allra helst skulle vilja göra för min försörjning. Förhoppningarna att detta ska bli verklighet är dock små, till och med minimala. Mentalt försöker jag styra om tankarna för att inte låsa fast vid en orealistisk målbild. Har jag lockande strängar på min lyra för dagens arbetsmarknad? Jag vill fortfarande tro och intalar mig det.

Rödklöverfältet i förgrunden med Skillra långt där borta

Rödklöver

Bilderna i dagens blogginlägg är fotograferade under söndagskvällen med min Canon 5D Mark II och mitt macroobjektiv Canon EF 100 mm. En trivsam kombo som passar utmärkt för mig. Det är sedan gammalt.