Känslosvallningar

Det har varit två känslosamma veckor. Jobbsökande har varvats med en mängd avsked. Att ta farväl av än den ene, än den andre av arbetskamraterna som jag jobbat med i över 20 år tar på krafterna. Jag erkänner att jag påverkats och har inte alls varit i fullständig balans och harmoni.

De på arbetsplatsen som delar ödet med mig har en efter en droppat av. Slutat med några dagars semester eller liknande. Den 15/9 har varit den allra sista dagen med arbetsplikt. Vi har de senaste månaderna, tillsammans, blivit specialister på MMA i väntan på att Dagen skulle infinna sig. MMA? Ja, Mixed martial arts, vi har på alla tänkbara sätt symboliskt kämpat och fajtats för att ta oss igenom den avslutande tiden på företaget.

Rallarros på dekis

Flugsvamparna breder ut sina hattar

Över Stigtomta samlas tranorna för resan söderut

Avtackningarna har avlöst varandra. Aldrig förr har vi ätit tårta i så stora mängder, tagit oss genom gemensamma luncher på någon av Nyköpings restauranger och strött uppriktiga och ärligt menade hedersbetygelser omkring oss. På många sätt positiva händelser med mycket hjärtlighet. Ändå finns en sorgsenhet gömd bakom varje avsked.

Poserande ko framför Stigtomta kyrka

Bordsmargarins-ko

Kossor framför Prästgården utanför Stigtomta

Jag har hållit ut till sista dagen. Inför fredagen den 15:e september var sömnen usel. Anspänningen påtaglig trots att alla formella avtackningar redan klarats av. Som veteran på företaget med mina 32 tjänsteår har det nästan känts som det handlat om en pensionsavgång. Jag är 52 år... Bland de kollegor som påverkas av denna ofrivilliga avslutning av tjänsterna på företaget var inte många på plats denna ödesmättade fredag. Vi hade alla redan skrivit våra avskedsmail, talat med kvarvarande koncernkollegor, lämnat in våra larmkort och tömt våra hyllor. Jag gick allra sist från det våningsplan som nu står tomt. Släckte lamporna och låste dörren. En cirkel är sluten. Ett sista "hej då" till den enda som satt kvar i huset, en kollega från ett bemanningsföretag. Det fanns inte ens sådana tjänster när jag började hos arbetsgivaren 1985.

Druvfläders giftiga små bär

Blåbärsriset skiftar färg

Ormbunken inne i skogsdungens mörker träffades tillfälligt av eftermiddagssolens strålar

Jag har vinnlagt mig om att sluta med anständighet och huvudet högt. Jag har kämpat emot bitterheten, den tårdrypande sentimentaliteten och den stocktråkiga nostalgin. Jag var övertygad om att jag skulle vara fylld av en viss tomhet när jag lämnade företagets byggnad för sista gången. Varken mer eller mindre. När jag satt i bilen på parkeringen var det lik förbaskat nära att jag fällde en tår i avskedsvånda. Det blir tydligen så efter 32 år när avslutet inte är frivilligt. Då ringde det i telefonen. Lika bra var väl det.

Skördetiderna har passerat zenit och det mesta har gått genom tröskornas käftar

Ett mer än moget korn-ax

Det luktade fuktig jord framför hästgården Stentorp

Ingen kan ta ifrån mig de 32 åren på företaget men de ligger nu bakom mig och det gäller att titta framåt för att komma någonvart här i livet. Jag har något att ta sikte på och är otroligt tacksam och optimistisk inför detta. Först har jag en plötsligt uppkommen ledighetslucka att fylla. En lucka som uppstått när en "grej" inte infaller som jag ursprungligen hoppats. Det blir bra, det blir Gotland! Som du inom de närmaste veckorna kommer att förstå är jag närapå manisk i min Gotlands-vurm.

Rapsfjäril

Lika galet surrealistiskt varje gång jag går förbi strutsfarmen utanför Stigtomta

När jag under fredagseftermiddagen tog en långpromenad var den välbehövlig. Både för min lata och bekväma lekamen och för min något överansträngda hjärna. Fotoinspirationen infann sig och jag insåg att det var allt för länge sedan jag var ute och traskade med kameran. Höstvädret var fantastiskt och det var inga som helst problem att gå i kortbyxor och t-shirt.

De första asparna har börjat sitt klorofyll-återtagande

Åh du ljuvliga höst

Nu har jag varit personlig, nästan privat, så att det räcker och blir över för en lång tid framåt. Hoppas att jag inte skrämt iväg någon bloggbesökare för gott. Livet utanför det avlönade snurrar på i samma hysteriska takt som vanligt, till helgen är det naturligtvis matcher för döttrarnas fotbollslag igen. Det får jag inte missa!