Sippornas tid är snart över. Naturen lyser av ljusgröna nyanser. Bondsyrénernas nyutslagna blomklasar doftar så förföriskt ljuvligt att jag nästan blir vimmelkantig. Försommaren är här.
 |
| Bondsyrénen har påbörjat sin blomning |
Jag njuter mellan allergiattackerna.
 |
| Om jag inte flyttar de avställda utemöblerna kommer de snart att vara täckta av humlen |
Jag behövde bara en halvtimme och den fick jag under torsdagskvällen. Efter trädgårdsbestyren kunde jag inte hålla mig ifrån att ta en kort promenad med kameran som sällskap. Fortfarande ivrig att lära känna min Canon 1D Mark IV var den ett givet val bland kamerahusen.
 |
| Gården Åsby ser ut att ha renoverats till perfektion och fulländning |
Jag valde mitt 135 mm-objektiv och klev över TGOJ-banan där den delvis molniga himlen gav ett mjukt kvällsljus. En betraktare på distans hade kunnat notera en 51-årig gubbe ömsom strosa och ömsom ligga platt på marken. Vad gör man inte för en bild?
 |
| Kossorna har nyligen släppts ut på bete i det näringsrika gräset |
 |
| Vilken energikick det måste vara efter en vinter instängd i en ladugård |
Det går alltid att hitta något nytt att fota trots att man trampar i samma fotspår som många gånger tidigare. Just detta stråk är finfint om man är ute precis vid solnedgången men denna gång passerade jag någon timme innan solen var på väg under horisontlinjen. Dessutom var det väldigt mulet i väster.
 |
| Lupinerna har en bit kvar innan de slår ut |
När jag kom hem åkte flera av bilderna i datorns papperskorg. 135 mm-objektivet är inte optimalt för närbildsfotografering trots att brännvidden är snarlik mitt riktiga macro-objektiv (100 mm). Det är lätt att låta sig luras av samma typ av bilder men 135 mm-gluggen har en närgräns på 90 cm vilket är lite lurigt. Dessutom gäller det att se upp så att inte slutartiden blir för lång, i så fall får man garanterat skakningsoskärpa i bilderna.
 |
| Fruktträden blommar med mjukt och inbjudande form och färg |
Jag gick genom en skogsdunge där det slog mig vilket härligt ljus som den ännu inte helt utslagna lövskogen ger. Ljust grönt. Till och med barrträden bjuder på ljusare gröna nyanser där de nya skotten lyser upp längst ut på varje gren.
 |
| Granskotten är granna att se på och smakar syrligt för den som vill testa |
På allmänningen jag passerade innan jag kom hem lyste maskrosorna upp som små solar i gräset. Jag var på väg att lägga mig ner mer än en gång på högar av hundskit och jag svor lite för mig själv över hundägarnas nonchalans. Det är inte bara i snö man struntar i att ta upp efter sin hund. Jag fick till sist den bild jag ville ha och det utan att komma hem med skitlukt i kläderna...
 |
| Maskrosor i försommarkväll |
Nu laddar jag för helg. Kanske hinner jag fota någon sport mellan alla övriga aktiviteter. Det återstår att se.
En härlig tid är det. Det som är bra med kastade bilder är att man lätt glömmer att dom överhuvudtaget existerat. Lupinbilden blev bra med grusvägen i bakgrunden.
SvaraRaderaOskärpan i 135 mm-objektivet är nästan mer åtråvärd än skärpan. :-)
SvaraRaderaEn anledning att spara dåliga bilder skulle kunna vara att ha för att lära av sina misstag och mindre lyckade försök. Å andra sidan tar de till sist en hemsk massa plats på hårddisken.
Jag förstår din glädje över maskrosbilden. Håller också med om att våren slår sommaren om det är fina naturbilder man är ute efter.
SvaraRaderaTyvärr för min del, förstör en pågående flytt detta ljuvliga.
Ja, jag förstod att du var i flyttsvängen. Det är energi- och tidskrävande och lämnar inte någon ro åt själen förrän man är klar.
RaderaEn sak har tagit udden av årets vår- och försommarglädje, jag har aldrig reagerat så hårt på björkpollen som detta år. Tröttheten p.g.a. allergi är nästan förlamande. Hur som helst överlever jag och ska inte klaga eftersom det är en lindrig åkomma jämfört med mycket annat elände här i världen.
Ja det är poesi med försommar, i alla fall kommer den av sig själv den här årstiden. Andra årstider får man kanske anstränga sig lite, lite grand för att ta del av poesin.
SvaraRaderaNågot som jag noterar i din bildserie här är de skiftande färgtonerna. Det är så tydlig kontrast mellan den varma gula tonen i bilderna på syren, lupin, körsbär (?) och den kyligare blågrå tonen i bilderna på korna och granskotten. Och sedan maskrosbilden där du fångar upp den kyliga tonen i bakgrunden medan blomman lyser av värme. Den bilden kommer jag bära med mig länge, och tänka på att värmen och solen ligger i blickfången, i förgrunden, i skärpa. :)
Ursäkta min filosofiska utläggning, det kanske inte passar sig i hänryckningens tid. ;D I alla fall, härliga bilder som inspirerar.
Ha det gott!
Tack för dina funderingar och ord. När ljuset tryter på kvällen och det råkar bli mer mulet under en stund kommer de kyligare färgtonera fram. Tydligen.
RaderaJag gillar maskrosbilden och gläds åt att den tilltalar även andra. Kampen att hitta en hundlortsfri gräsfläck och gräset i förgrunden som bygger upp ett skikt av oskärpa är ett par av mina argument för bildens värde hos mig.
November har också sitt språk, sin tonalitet och poesi. Bara helt annorlunda och något mer svårhittad. Variation är bra!