fredag 24 mars 2017

Starar på längden, bredden och tvären

När gruppen av ridskoleelever gett sig iväg på hästryggarna för en nätt ritt till Bettna t.o.r. under torsdagskvällen stod vi tvåfotingar kvar vid Ålspångas ridhus och undrade hur vi skulle fördriva tiden. En timme kan vara ett ögonblick kort eller en evighet lång. Allt beror på sinnesstämning, tålamod och fantasi. Vid det här laget hade dessutom solstackaren trillat ner bakom träden i väst.

Det fina lilla sjönära huset bakom säteriets mangårdsbyggnad

Lovisa och jag angrep tidsfördrivsdilemmat när Alva travade runt halva Södermanland med en promenad. Vi valde att styra våra steg ner mot sjön. Vi jagade upp ett par trumpetande tranor, fyra enträget tjattrande gäss och närmade oss det vackra lilla huset vid sjökanten. Från de två stora björkarna vid stugan hördes ett otroligt tjatter.

Den övre hälften av björken var fullbesatt av tillfälliga hyresgäster

Övertygade om att vi skulle skrämma iväg den stora flocken starar när som helst närmade vi oss sjökanten i sakta mak. Emellanåt flyttade sig några av stararna mellan träden. Nya kom inflygande, andra gav sig av. Ett härligt vårtecken även om jag sett enstaka starar runt Stigtomta de senaste två veckorna. Här var det plötsligt en äkta starflock värd att ta notis om.



Plötsligt bröt hela flocken upp och vi insåg att vi kommit innanför deras komfortzon

Mot den vackert färgade skymningshimlen steg stararna mot en ny viloplats

Med stararna borta från närområdet lade vi energin på sjökanten istället. Efter en stunds kontemplation, ackompanjerad av fjärran trumpetande tranor, gav vi oss ut på en promenad som följde sjökanten innan stigen vek av och tog oss på retur till ridhuset.




En vacker marskväll där den molnfria himlen och den nedgående solen gav rejäla skäl till att använda kameran. Jag fotade med min Canon 5D Mark II samt objektivet EF 135 mm/2.0. Ett par andra objektiv i ryggsäcken förblev oanvända denna gång. En extrabörda som inte var så besvärlig att bära och som hade givit mig alternativ om jag så hade velat.

Ha en förträfflig helg!

4 kommentarer:

  1. En björkkvist måste gunga skönt under en stares fot? Vilka fina bilder du lyckades fånga. Hos oss ser vi sällan starar, i alla fall inte på våren. Men det finns maffiga flockar av gäss och snart tranor. Och vill man ha din känsla av en täckt himmel så finns ju alltid kajorna i stan...
    Ha en fin helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. På något sätt känns kajor inte lika... naturnära. Vi har en hel del kajor här hemma i Stigtomta men torsdagens starflock ute på landet var definitivt roligare att fota.

      Gässen, sångsvanarna och tranorna rullar in och förmodligen börjar väl småfåglarna komma tillbaka också. Ännu har jag inte sett bofinkarna men de kommer nog när som helst. En härlig tid, helt enkelt.

      Radera
  2. Perfekt bildkomposition på bilden med det lilla huset.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är lite knepigt med ett fast 135 mm-objektiv när det gäller utsnitt. Använder det för sällan för att vara säker på hur mycket eller lite jag ser framför mig som kommer med i bildrutan. Denna gång gick vi mot det lilla huset och jag kunde titta i sökaren med jämna mellanrum för att få den avgränsning jag önskade. Tack 😊

      Radera