När hösten ännu glödde

När den passerade helgen var hyfsat ung tog jag mig tid att trava ut på en av favoritrundorna. Kameran försågs med det kära gamla macro-objektivet. Jag var långt inom min komfortzon.

Solrosorna har fått stå kvar men småfåglarna har nu rensat dem på från ganska effektivt

Lördagen förvandlades från regnruskig dysterhöst till något som med solens hjälp kan kallas uppiggande ysterhöst. Fukten av morgontimmarnas regn dröjde sig förvisso kvar men det förhöjde bara naturupplevelsen och promenaden genomfördes med lätta steg. Åtminstone tills jag kom fram till partiet med grusväg, där var det plötsligt inte lika lattjo att traska.

Vid kyrkbyn och kyrkan var det naturligtvis också höst. Klockarbols trähus har sedan de uppfördes kunnat räkna åtskilliga tusen passerande fordon. De två husen uppfördes under andra halvan av 1800-talet med syfte att vara fattighus och på den tiden behövde inte hjonen räkna bilar som svischade förbi. Annat är det idag när 52:an stryker förbi husfasaderna med endast någon meter tillgodo, men så bor det heller ingen i husen längre.

Höst i kyrkbyn

Nyponen mellan husen vid Klockarbol avslöjar årstiden

Vägen upp mot kyrkporten

Mina steg tog mig förbi kyrkan på väg 52 österut i riktning mot Nyköping. De gånger jag går runt skroten och strutsfarmen och tar detta alternativspår får jag bita ihop och stå ut med den mindre roliga landsvägen. Sträckan är inte alltför lång och snart viker man av från den vältrafikerade vägsträckan.

Ännu inte avslutat plöjningsarbete

Hästgården Stentorp på vägen mot skroten är ett återkommande favoritmotiv

Tallen avslöjade morgontimmarnas väderläge

Det förvånar mig en aning att jag kan gå samma väg så pass ofta och ändå inte tröttna på omgivningarna. Så välbekanta men ändå med variationer och nyanser. Årstidsväxlingar, väderlek, ljusförhållanden och av människan utförda förändringar ger hela tiden något nytt.

Vid skroten har bilvrak ännu en gång packats ihop till rektangulära klumpar, färdiga för bortforsling

Potatisgården Sörkärr i bakgrunden

Vid Mårtenstorp bjuds man alltid på något extra uppiggande

Jag närmade mig ännu ett par favoritmotiv på rundan och det är Prästgården och Tiondeboden. Vid det laget på promenaden avslöjar dessa byggnader att det inte är långt kvar innan jag är hemma. Och det kan vara upplyftande efter en dryg timme i friska luften.

Prästgården med Skillras hästar till vänster i bild

Tiondeboden står vackert i backen

Någon gång under vecka 43 skördades fodermajsen

När lördagen övergick till kväll iklädde jag mig rollen som Liemannen. Det har du redan läst om här i bloggen. Nu är jag i fas och rättan takt i och med att även dessa bilder nått ut.

På återhörande!