Inte skärpedjupt

Som systemkameraanvändare har man en del att släpa på. En av de saker vi trots allt kan uppnå med våra kameror och objektiv är kort skärpedjup. "Det där suddiga i bakgrunden" som isolerar motivet och som icke systemkamera-ägare oftast blir lite imponerade av. Fotar man endast med mobiltelefonens kamera eller kanske en kompaktkamera är de tekniska förutsättningarna för kort skärpedjup begränsade. Dels brukar inte de största bländaröppningarna vara allt för generösa men framförallt är de pyttesmå sensorerna orsaken till att bilderna får en annan karaktär med mindre och enklare utrustning.

Stor bländaröppning och motivet nära kameran ger väldigt oskarp bakgrund

Ett vanligt sätt för mig att utnyttja kort skärpedjup. (Hasselhängen som är fullt utslagna.) 

Nu går jag runt med den personliga åsikten, som kanske vissa kan ge mig rätt i, att den vanligaste sortens systemkamera-sensorn i formatet APS-C inte alls kan mäta sig med fullformats-sensorer när det kommer till kort skärpedjup. Betänk att en sensor i storleken APS-C är avsevärt mycket mindre än en fullformat-sensor. Just kort skärpedjup blir mycket bättre med min 5D Mark II än med 7D Mark II (APS-C) som trots allt har en sensor som är avsevärt nyare, spänstigare och "fräschare".

Stor bländaröppning med motivet på mycket längre avstånd ger inte samma "suddighet"

Jag är förvånad. Det går svallvågor av välbehag bland alla fotoentusiaster när Olympus, Fujifilm m.fl. släpper nya spegellösa systemkamerahus. Ja, det gäller även för Nikon och Canon då de lanserar kameror med APS-C-sensorer (även om de är mycket större och klumpigare eftersom de håller fast vid prisma och spegelteknik). Varför de relativt fjuttiga sensorerna i dessa kameror har så många anhängare är för mig obegripligt. För den som vill komma billigare undan kan jag förstå detta men riktigt så är det inte alla gånger med de superdesignade retromodeller av spegellösa hus som släppts den senaste tiden.

Jag tänkte om och testade att låta huvudmotivet vara i oskärpa

Ännu ett test med att låta det mest intressanta i bilden vara i oskärpa

En stor aktör med tekniskt hög innovationstakt är Sony. De är sjukt nog fortfarande ensamma om att erbjuda prismässigt åtkomliga lösningar där fullformats-sensorer används i spegellöst systemutförande. Jag använder inte Sony och kommer troligtvis inte att göra ett systembyte den närmaste tiden men nog hoppas jag att Canon kan släppa en sådan modell snart. För mig skulle denna typ av kamera vara en perfekt följeslagare i alla sammanhang förutom vid sport- och djur/fågel-fotografering.

Jag menar, vem borde inte vilja ha en fullformatssensor i sin kamera? Det blir ju så mycket bättre! Dessutom kommer de flesta vidvinkel- och normalobjektiv till sin rätt med denna sorts sensor.

Varväng är gården som suddigt syns i bakgrunden

Kort skärpedjup handlade det ju om idag. Ett fotografiskt knep som vissa kanske tycker påminner om att sparka in redan öppna dörrar. Med bl.a. mitt 135 mm-objektiv får jag på full glugg dessutom en del vinjettering som av vissa anses som ännu ett (för) billigt och populistiskt trick för att få allmänheten att gilla bilderna.

Starrlösas uthus med rött, svart och vitt är vackra, här är ännu ett test med huvudmotivet i oskärpa

Dagens experiment med bildrutans viktigaste komponent i oskärpa var ganska kul. Det gäller givetvis att hitta något i förgrunden att sätta skärpan på. Om det funkar för andra har jag ingen aning om men jag tycker själv att det var värt testandet. Man måste ju hitta på något ibland för att bibehålla en viss fotografisk spänst... :-)

Stigtomta skolas graffitivägg får subtilt skymta i oskärpa

Min allt äldre kamerautrustning behöver på sikt uppdateras men jag är på det klara att jag inte skulle vilja vara utan åtminstone ett fullformatshus. Fördelarna är så stora gentemot alla mindre sensorer. För mig i alla fall.