torsdag 3 november 2016

Sportfoto till glädje eller förtret

Varthän barkar det egentligen? Tankebanorna ledde mig till denna fundering efter en "fadäs" i söndags. Jag hade under torsdagen ansökt via mail om en ackreditering till den damallsvenska matchen mellan Eskilstuna United och KIF Örebro som skulle spelas under söndagseftermiddagen på Tunavallen. Något svar på min förfrågan kom inte och jag ställde en öppen fråga om detta på Twitter mitt på söndagen. Då kom en ursäkt och ett snabbt svar på mail med den ackreditering jag eftersökt. Nu var det för snävt med tid för att jag skulle styra om min dag och jag åkte inte till Eskilstuna.

Nu ska detta inlägg inte handla om det ärliga misstaget från kansliet hos Eskilstuna United. Jag kan dock inte släppa tanken på att om de verkligen hade velat ha mig där hade de inte glömt att svara på mitt mail. (De har regelbundet använt de bilder jag tagit under säsongen 1015 och 2016 till sin hemsida och Facebook.)

Varför är jag egentligen beredd att åka bil i en timme för att fota i ett par timmar och sedan åka hem, lägga ytterligare 8-10 timmar på bildhantering och bloggskrivande? Noll intäkter, enbart kostnader. I de enklaste och billigaste fallen åker jag till Nyköping eller närliggande Enstaberga och bevakar någon idrottshändelse. Restiden är kortare men i övrigt är det ungefär samma insats som krävs.

Tre av spelarna i Gripen HC väntar på att komma ut på isen

Varför är det kul och sporrande när enskilda idrottare och föreningar använder mina bilder? Bekräftelse? Kanske. Det spelar faktiskt inte någon roll om det är damallsvenska Eskilstuna United med sina landslagsspelare eller Råby-Rönö IF i herrarnas division 6, om de vill använda något av mitt material är det inspirerande. För mig. Men ska jag ha dåligt samvete för detta?

Måljubel hos Västerås BK 30 i kvalet till Elitettan

Gammelmedia, de tryckta tidningarna alltså, har flyttat över delar av sitt flöde till nätet. Deras sportredaktioner har de senaste åren börjat publicera bildgallerier från idrottshändelser de bevakat. Nu är gammelmedia affärsdrivande verksamheter och de måste antingen sälja väldigt mycket annonsplatser eller låsa artiklar för betalande prenumeranter. Allt fler tidningar har gjort sig av med sina fotografer och lever antingen på läsarbilder eller de större bildbyråernas material. (Eller annars låter de sina skrivande reportrarna ta bilder när de ändå är ute på fältet.)

Rosvallas A-hall i väntan på en träningsmatch i futsal

Vågorna går emellanåt höga i forumen på Fotosidan kring detta med att "bjuda på" bildmaterial. De som försöker försörja sig som frilansande fotografer ser inte med helt blida ögon på de som fotar åt andra utan att ta betalt.

Nyköpings Hockey Ungdoms J18-lag i Rosvallas stora ishall

Jag sätter inte mig på några höga hästar och tror absolut inte att jag påverkar någon eller några med det sätt jag åker runt och roar mig med sportfoto som hobby. Däremot är jag med i en trend där framförallt sportbevakning görs av glada amatörer som inte kan komma på något som är roligare än sportfoto. Vi köper alldeles för dyra fotogrejor, lägger timme efter timme bredvid planerna och delar glatt med oss av de bilder vi har lyckats fånga. Jag vill verkligen inte påstå att jag kan konkurrera med proffsen på tidningarna eller bildbyråerna vad gäller kvalitet eller innehåll i bilderna, däremot har jag bilder från sporthändelser som annars kanske inte skulle bevakats och framförallt vet idrottare och klubbar att de utan kostnad kan få bilder till sociala media och hemsidor från mitt flöde.

Fotografi som hobby växer och sträcker sig givetvis långt utanför sportvärldens gränser. Lägg till fotomöjligheten alla har med sina mobiltelefoner. Utbudet av bilder är enormt. För mig är all form av fotografering en källa till glädje, men ska jag känna att jag sabbar för de som försörjer sig på detta? En solidaritet med en yrkesgrupp jag inte tillhör?

Carlstad United BK:s målvakt räddar en frispark på Rosvallas A-plan

Med dessa rader som knyter ihop blogginläggets rubrik och söndagens "fadäs" ska jag nu låta pennan vila för denna gång. Jag har fått en ackreditering till damallsvenskans sista omgång då jag kollat med seriesegrarna i Linköpings FC om de vill släppa in mig på arenan. De svarade direkt... Å andra sidan kommer lördagens väder att vara så genomruttet att jag nog inte törs ge mig ut på E4:an i en timme för att komma till Linköping Arena.

2 kommentarer:

  1. Jadu Lasse, jag har också funderat på om man stör eller förstör när man hänger runt olika planer med kameran och sedan ger bort materialet. Jag tror att även hobbyfotografer fyller en funktion och ett behov. Föreningar skulle inte ha råd eller möjlighet att få tag i bilder utan entusiasterna. Då det inte är kommersiellt så tas det en massa bilder som aldrig annars skulle tagits, proffsen är ofta på plats för att få till ett par bilder som skall upp på webben eller till något papperstryck. Dessa bilder skall innehålla de hetaste situationer och ofta de bästa idrottarna, väldigt sällan som de får med en bra försvarsinsats eller som din målvaktsräddning för det finns ingen plats för dessa bilder i den kommersiella världen. Som hobbyfotograf har man inte samma press utan kan även leta efter lite andra situationer och inte enbart de som ändå alltid får synas.

    Sen är det klart att det läggs ner mycket tid och pengar på något som inte ger någon ekonomi. Men jag tror att det uppskattas av idrottarna, i alla fall lever jag i den villfarelsen tills någon säger något annat.
    Att man tycker det är kul själv är bara ett plus :)

    Som bonus får man faktiskt se mycket bra sport, även fast det inträffat ett par gånger att jag fått fundera när jag går därifrån på vad slutresultat egentligen blev.

    SvaraRadera
  2. Tack för dina reflektioner Peter!

    Visst är vi med och höjer synligheten och i de bästa av världar även statusen för idrotten. Genom ett tillgängligt bildmaterial får hemsidor ett bättre visuellt intryck. De föreningar och klubbar som är offensiva använder bilder och filmat material. Man kan se det på alla nivåer och i hela landet.

    Jag gillar att ta bilder på saker runt omkring idrottsevenemang. Det har jag nytta av när jag bloggar om ett evenemang. Det är också angeläget för mig att få med så många lagmedlemmar som möjligt när jag fotar t.ex. fotboll. Tyvärr försvinner den möjligheten ju högre upp i seriesystemet man kommer eftersom TV-kameror och säkerhetsregler trycker ner mig bredvid fotbollsplanen på en punkt utan möjlighet att gå längst planen.

    Den ekonomiska aspekten har aldrig varit i fokus för mig. Jag vet vad jag håller på med och att det aldrig går att få in pengar på sportfoto (om man inte är i Joel Marklund-klass). Nej, det är helt andra drivkrafter för mig när det kommer till fotografering. Massor av entusiaster har denna drivkraft och det kan inte de kvarvarande proffsen göra någonting åt. Vad de än tycker och vräker ur sig i diverse forum.

    SvaraRadera