Toppförsök och ornitologiskt bottennapp

Så ända in i vassen. Mycket mer än så blev det inte av besöket vid Svanvikens fågeltorn under onsdagen. Två talgoxar och en blåmes var allt som siktades vid det fina naturreservatet. Hade jag stannat hemma vid fågelbordet hade jag mångdubblat den observationen.

Ingen hemma!

Mellandagsledigheten fortskrider utan några som helst dramatiska eller spektakulära planer. De enda tankar jag haft inför ledigheten är avkoppling på lugnast tänkbara sätt. Då är naturvistelse det allra, allra bästa alternativet. Dagens sällskap utgjordes av pratglada dottern Lovisa, så helt lugnt blev det ju inte.

Vassen i Svanviken

Den långa spången tar besökaren från foten av Ryssbergsbacken till Kilaåns vattenflöde

Att åka till Svanviken och vid Ryssbergen ger två utflyktsmål på samma resa. Dels finns chansen att se någon intressant fågel (vilket vi totalt misslyckades med) och dels kan man se Nyköping snett från ovan om man orkar ta sig till toppen av skidbacken.

En av flera landmärken, Nyköpings värmeverk vid Idbäcken

Ett annat tydligt landmärke är vattentornet i Nyköping

Kanske är det fel årstid att besöka Svanviken. Eller mer troligt så var vi tre timmar sena. I samband med gryningen och soluppgången borde det vara mer fart på fågellivet. Vi mötte en herre med betydligt häftigare kamerautrustning än vad jag äger och han hade varit vid denna fågellokation tidigare på morgonen.

Det vilade inga ledsamheter hos oss utan vi styrde istället stegen mot Ryssbergsbackens delvis vita yta. Som jag minns det hann de köra någon eller några nätter med snökanonerna tidigare i november då det kom vintrig kyla. Sedan dess har det inte hänt någonting med varken klimatet, vintern eller snökanonerna. Jag kan inte annat än beundra entusiasmen hos Friluftsfrämjandets frivilliga som ställer upp timme efter timme för att det eventuellt ska kunna åkas skidor i närheten av Nyköping och Oxelösund.

Snöhögar nedanför Ryssbergsbackens snökanoner

Nyköping breder ut sig i bortre änden av bilden

Vi kilade raskt, nåja, upp för backen och gjorde ett lyckat toppförsök. För mig är det mindre problem att gå upp än nedför backen. Rackarns så ont i mina knän jag får av att gå i branta nedförsbackar...

Lovisa hade kanske hoppats att få åka i ankarliften?

Toppen är nådd på Ryssbergsbacken!

Jag bytte från telezoom med konverter till det mest extrema jag äger åt andra hållet av brännviddsskalan. Ett fisheye-objektiv är onekligen lite kul att äga men särskilt praktiskt är det ju inte. Håller man horisontlinjen i centrum av bilden blir det någorlunda rakt men om man istället lägger horisontlinjen i ena kanten av bildrutan blir det desto skummare.

Så här ser det ut från toppen av backen med horisonten i mitten av bilden

Så här ser det ut om man låter fisheye-objektivet få horisontlinjen i ena kanten av bildrutan

Dagens solsken var välgörande. Gårdagens vindar hade mojnat och temperaturen nådde precis över nollstrecket. En skön vinterdag så när som på avsaknad av ett snötäcke över landskapet. Det saknas något måste jag tillstå (trots min avoga inställning till snö, halka och skottning).

Med världen för mina fötter...

Vi traskade ner till bilen som stod vid Svanvikens parkeringsplats. Nöjda åkte vi från Ryssbergsbacken och passerade en förvirrad golfare som stod och harvade på korthållsbanan vid Nyköpings Golfklubb. Ur led är tiden.

I snökanonens mynning

I skrivande stund snurrar hjärnan på högvarv för att kläcka en hållbar idé om ett lämpligt utflyktsmål under torsdagen. Vi får se var vi landar.