Midsommartiden är förknippad med liv och växtkraft. Kontrasten blir detta år extra påtaglig när döden gör sig påmind. Vemodet tar överhand, sorgen griper tag i vårt innersta. En process som måste ha sin tid oavsett vilka högtider som kalendern lägger framför våra fötter.
Jag vet av erfarenhet att vistelse ute i naturen har en läkande kraft. Att jag så småningom kan byta ut bluesen mot gladare och hoppfullare toner. När omgivningarna i midsommartid är som frodigast är det ännu mer tacksamt att ta tankarna utomhus för vädring.
Livet bjuder både glädje och sorg. Det har ett oundvikligt slut, hur smärtsamt det än må vara att bli påmind om detta. När verkligheten sköljer över oss med mindre angenäma upplevelser gäller det att inse vilka möjligheter till positiva upplevelser som väntar när stormen bedarrat.
Var sak har sin tid, som det heter. Och midsommarfirandet få denna gång bero.
Man får ta livet en dag i sänder. Min mamma har flyttat till ett äldreboende, hon tynar sakta bort vilket är jobbigt att se. En kusin dog i sömnen i våras, och i fredags begravde vi min farbror. Jag är säker på att dina dagliga promenader är bra medicin för själen.
SvaraRaderaJag var kluven huruvida jag skulle skriva inlägget eller inte. Döden är privat på något sätt. Man vill kanske inte belasta omgivningen med sina vedermödor att hantera ett ganska tabubelagt ämne. Det är dock då att där det finns liv finns det också död. Och ju längre jag lever desto mer kommer jag i kontakt med den. Omgivningen blir äldre, vänner och släktingar försvinner. Det känns som det går i vågor vilket du vittnar om för egen del. Tack för att du delar med dig.
Radera