tisdag 25 februari 2014

Örebro, ett ställe att återvända till. Del 2

"Kära örebroare..." Ett korrekt uttryck när man är i Örebro, mindre geografiskt lyckat om man befinner sig i t.ex. Arboga. Den som följt mina fotspår i gårdagens blogginlägg vet att jag tillsammans med övriga familjemedlemmar sett små men tilltalande fragment av vad Örebro har att erbjuda under det nyligen passerade veckoslutet. Och jag måste tillägga att det inte var Örebros fel att jag tvingades genomlida ett Melodifestival-program under lördagskvällen. Den lilla stuga vi bodde i erbjöd bara en TV och inget hörn där det var totalt ljudisolerat... Brrr, jag får fortfarande lätta rysningar när jag tänker på det!

Shopping i Örebros centrala stadsdelar.

Jag är ingen vän av shopping (heller, om vi ska dra Melodifestivalen genom samma kam) och strosade mest ut och in i butikerna i hasorna på övriga familjemedlemmar under lördagsförmiddagen. Det jag konstaterade var att Örebros centrumhandel tycks vara välmående då det inte bara finns ett huvudstråk utan flera kvarter med butiker samt några gallerior. Kul eftersom annars de stora köpcentra som växer upp i utkanterna av städerna har en förmåga att utarma centrumhandeln. Örebro har bl.a. Mariebergs köpcentrum straxt utanför stan men tydligen räcker örebroarens köpkraft till för att hålla liv i båda dessa ställen.



Jag skiftade objektiv från vidvinkelzoomet till mitt 135 mm-teleobjektiv. Det korta skärpedjupet som kan uppnås ger lite spännande möjligheter men några särskilt intressanta bilder lyckades jag inte fånga i den obekanta stadsmiljön.



Butikernas reklam och andra detaljer skrek ut sina bjärta färger och jag valde att göra ett par gatuvyer svartvita för att inte ögonen skulle få stora darren i sin jakt på något att stanna vid. En bild som inte behövde göras svartvit var den följande som föreställer det höghus som vilar på toppen av gallerian "Krämaren" mitt i centrum. Ett talande namn på ett komplex där det samlas butiker för konsumtions-race!

Solen bröt igenom några korta men lyckliga lördagsminuter.

När man går omkring med ett av Canons absolut bästa porträttobjektiv kan man inte låta bli att försöka sig på ett eller annat porträtt. Nu, och som oftast, är det döttrarna som faller offer för mina porträttförsök.

Alva
Lovisa (i lite svårare ljus)

När vi stegat in i en av galleriorna gav jag mig på att använda kameran och objektivet för att plåta den takbelysning som i långa trådar hängde ner flera våningar. De små dioderna bytte med jämna mellanrum färg och fick bli oskärpecirklar att avsluta detta inlägg med.





Tack för din uppmärksamhet och på återhörande!

4 kommentarer:

  1. Fina porträtt på döttrarna. Höghuset vann nog inga arkitektpriser, kul att ni hade sol en stund, jag har inte sett den på ett par dagar nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tackar Stefan! Solen lyser med sin frånvaro även här men trots det hade jag tur under dagens lunchpromenad ute på Skavsta då jag hittade ett ställe som lyste av sig själv oavsett vädret. Kommer med säkerhet ett blogginlägg om det så småningom :-)

      Radera