Ettårsjubileum

Är tid ett mått som är absolut eller relativt? När jag som medelålders tittar tillbaka på det senaste året känns det som en förhållandevis kort tid. Om jag ber min snart 9-åriga dotter blicka tillbaka ett år är det en ocean av tid som passerat för henne. När man upplever att man har ont om tid, stressad för någonting eller ute i sista sekunden, går tiden fortare än någonsin. Om du sitter och väntar på något angeläget går tiden långsammare än någonsin. Samtidigt talar klockans visare om att sekunderna som passerar absolut är lika långa oavsett situation.

Och det kommer hela tiden ny tid! Varför stressa?

Idag firar denna blogg 1 år. Jättekul och det som var min grundtanke med bloggen har jag lyckats bibehålla. En plats för alla bilder utanför idrottens värld som jag tar, ett öppnare alternativ än att bara publicera på Facebook och en bra terapi när jag koncentrerar mig på något jag verkligen tycker om att göra.

På dagen för ett år sedan gick jag till bad- och båtplatsen vid sommarstugeområdet Kisäng som ligger norr om Stigtomta vid Långhalsens strand. Mitt allra första blogginlägg kommer du till HÄR. För att knyta ihop bloggens första år bestämde jag mig för att ta samma promenad idag. Ett par semesterdagar i slutet av flickornas sportlov gjorde att tiden fanns för denna promenad när dagsljus råder. Den senaste tidens värme hade gjort att i stort sett varenda gnutta snö töat bort men natten till idag innebar ett par, tre centimeter ny och blöt snö. Finemang, snöiga motiv på bloggens foton har det varit lite glest med denna vinter.

Blötsnön satt fast på växterna de första förmiddagstimmarna.

En grannes oklippta äppelträd med en förväxt gran runt flaggstången i bakgrunden.

Jag tog mig genom samhället för att komma ut på landsvägen mot Kisäng. I toppen av en gullregn-buske satt några fåglar jag tidigare inte lyckats få på bild. Det blev väl inte en "fantastisk" premiärbild med bara ett 135 mm teleobjektiv men nu har jag i alla fall fångat några sidensvansar med kameran.

De hysteriskt vackra sidensvansarna kunde jag tyvärr inte göra rättvisa.

Min promenad förde mig ut och iväg. Som så många gånger förut. Frisk luft i lungorna och tyst och lugnt runt omkring mig. Mina vinterkängor dömde jag ut redan i våras men jag har inte ersatt dem ännu. Sömmarna börjar gå upp på sidorna och det gör att de läcker in väta vilket idag inte var så överdrivet mysigt.

Snö och gamla skor är ingen bra kombo.

Under året har jag då och då mött andra flanörer under mina rundor. Flera av dem har med tiden blivit personer jag med glädje hejat på eftersom vi stött på varandra regelbundet. Mestadels pensionärer och nästan alltid med en eller annan hund i släptåg. Annat har det varit med yngre kvinnor som varit ute med barnvagnen. Tusan vet om jag kan få grepp om detta. Aldrig regelbundna rundor på regelbundna tider och alltid i sällskap med någon annan mamma-med-barnvagn eller oavbrutet pratandes i mobiltelefon under promenaden. Kan det aldrig få vara tyst? Jag kommer på att kvinnor gärna pratar bort de spetsiga och taggiga delarna av sina tankar och funderingar och låter dem slipas likt stenar på en strand. Men det kan också handla om ett ständigt bekräftelsebehov, ungefär som mitt bloggande...

På väg till badplatsen utlovade skyltarna solbadande fägring i ryggläge...

Gårdarna ligger tätt längst Långhalsens stränder.

Jag har många bilder i dagens inlägg. Borde inte låta allt för mycket text bidra till ett oändligt långt och svårsmält bidrag till ettårs-jubiléet. Men jag vill ändå berätta att det var klokt att ta sig ut under förmiddagens tidigaste timmar eftersom tövädret ganska raskt fick snön på växtligheten att försvinna.

Svartvit al vid Långhalsens kant.

I förlängningen av båtplatsens bojar ligger ännu en gård.

Jag glömmer inte mitt uppdrag att tänka mer stående i bildformaten. Jag försöker också sakta men säkert ta mig an nästa utmaning och det gäller svartvita konverteringar. Du får lite av varje bland dagens bilder.

Vass, snö och stående svartvitt. Allt på en gång liksom.

Kaveldun

Jag är ingen hejare på bildbehandling. Knepen är få och sällan tar jag ut svängarna. Men om det kan hjälpa mig att förstärka känslan i en bild tar jag gärna till de trix jag hittills lärt mig. Det är samtidigt stor skillnad på bildbehandlingen av sportbilder som måste hållas dokumentära och inte förvanska verkligheten. Så tycker jag just nu i alla fall!

Kisängs badplats. En ödesmättad stämning av den hårda kontrasten och lite mörka toner.

Här har jag inte gjort någonting, färgskalan är naturligt sparsam.

Svartvit konvertering med sepiaton. Badstegen var med för 1 år sedan också!

Jag vilade min onda höft när jag kom fram till Kisäng och passade på att ta ett par koppar kaffe. Det var värt att ha en ryggsäck med på promenaden idag. När jag stod och spejade ut över den frusna vattenytan och tog in omgivningarna kom jag på att det var evigheter sedan jag gjorde en snögubbe. Några minuter senare och med frusna fingrar (jag var för lat för att plocka fram handskarna ur ryggsäcken) så stod jag och beundrade min egen Frosty. Som ögon fick gubben två asplöv intryckta i snön. Näsan och munnen kom från en nedblåst björkkvist. Nu efteråt kan jag också se realismen i snögubben eftersom jag lyckats få mossa i armhålan som på den värsta rumänska kulstöterskan...

Snögubbe vid Kisäng. Made by Lasse.

Nu du, nu tar vi tillsammans sats mot nästa år!