Kylslagen dimma

Tisdagen bjöd på ett märkligt väder. I västra Sverige föll snö som lamslog biltrafiken totalt. (Nu nämner jag inte tågtrafiken eftersom den alltid står stilla när det är väder.) Vi på ostkusten fick ta del av den fortsatta kylan men också dimma som inte riktigt ville skingras. Effekten av dimma och minusgrader blir tilltagande lager av snökristaller på väggar, kvistar och annat som står i vägen för rimfrosten.

Jag var inte nödbedd. Trots att långkalsongerna låg hemma tog jag en promenad på lunchrasten för att avbilda det omgivningarna hade att erbjuda ute på Skavstaområdet. Det finns naturskönare områden, utan tvekan, men med 40 minuters lunch hinner man liksom inte täcka av avlägsna fotoplatser.

Bilderna är fångade med Canon 5D Mark III samt EF 24 mm f/2.8. Jag har valt att konvertera flera av dem till svartvitt, även om det nästan inte är nödvändigt med tanke på att landskapet saknade de flesta färgtoner.

Något jag gärna hade fotat mer av var himlen. Dimslöjorna framför solen och det svaga ljuset genom de vita och tunga björkgrenarna var otroligt vackert. En rökgul färgton gav himlen karaktär där dimmolnen var en aning tunnare. Sånt gillar jag men jag hade behövt en bättre förgrund och ett annat objektiv för att få de bilder jag såg i mitt inre.

Den kalla vintern har gett oss fantastiskt vackra gryningar och skymningar. Den molnfria himlen har under dagtid varit turkosfärgad men i början och slutet av dagen bryter den över i rosa och persikorfärgade toner. Fantastiskt fint och på många sätt snyggare än det mer dramatiska och kraftfullare ljus som råder under hög- och sensommar.

Tyvärr förutspås molnigare väder framöver och därmed blir vi snuvade på det vackra ljuset. Trösten är att det i alla fall märks att det nu gått nästan en månad sedan midvintersolståndet. Det är lite, lite ljusare både på morgon och kväll. Skönt.