Irrfärd över Stigtomtamalmen

Förmodligen är det så att man är som mest bekant med de omgivningar där man växte upp. Till Stigtomta flyttade jag 1993, som 28-åring, och har fortfarande inte kläm på omgivningarna. Det handlar om allt från gårdar till stigar och "tillhåll" men också släktnamn och personkännedom. De vita fläckarna på min Stigtomtakarta är påtagligt uppenbara, tyvärr. När jag under tisdagskvällen satte upp på min gamla cykel var det av tre huvudskäl; motionsbehov, fotoiver samt ren och skär nyfikenhet.

Stålhästen, den gamla och luggslitna, mitt på Stigtomtamalmen

Det har inte blivit mycket promenerande de senaste månaderna. Inför semestern försökte jag mig istället på att återuppta löpträningen. Jag hade inte en aning om hur det skulle funka med höfter och knän p.g.a. den artros som sedan 4 år hållit mig borta från seriöst motionerande. (Jag vet att det är skittrist att läsa om andras krämpor, håll ut, jag behöver bara förklara vad och varför så att mitt agerande blir begripligt.) Nu har det gått 1,5 månad och jag har lyckats springa 5 km ett par gånger i veckan. Inte utan problem men det är inte värre än att jag kan ta smärtan. Tidsåtgången för kvalitativ konditionsträning har därmed kunnat krympas vilket är en av de stora fördelarna med löpträning kontra promenader (men det är skitsvårt att fotografera samtidigt). Sedan har jag troligtvis något konstruktionsfel för jag tycker verkligen om löpträning, hur jobbigt det än är med syrebrist i lungorna och havererade benmuskler.

Fårskallar vid infarten från väg 52 till Stigtomtaskroten

Lördagens jobb på Diggiloo-konserten vid Ulriksdals Slott tog hårt på kroppen. Trampa och gå under en hel dag varvat med stunder av lyft dränerar hemmets medicinskåp på Voltaren. Nåväl, en sväng med cykeln är skonsam och där är förklaringen till varför jag fyllde luft i däcken på den gamla hojen. Med cykel som färdmedel kommer man onekligen längre på kortare tid än om apostlavingarna väljs.

I bakgrunden dammar det från skördetröskan som plockar hem det mogna vetet

Min nyfikenhet är motorn och drivkraften för rundor liknande den som företogs i kvällssolen under tisdagen. Hade jag varit extremt vetgirig och nyfiken skulle naturligtvis denna rutt företagits för många år sedan. Hur som helst har jag åtskilliga gånger funderat på var vägen tar vägen som man passerar när man går runt skroten och strutsfarmen. Den väg som går in till Stora Jägarholmen. Kartor är bra men avslöjar inte allt, vissa saker bör undersökas med egna ögon.

Vete i full mognad

När korn är fullmoget nickar de betydligt mer än dessa exemplar

"Ogräs" i sädesfältet

Vägen jag cyklade tog straxt slut och övergick i något som bäst kan beskrivas som en stig. Kanske har den varit snäppet mer en gång i tiden men nu var det bara stig kvar. Min stadscykel klarade av underlaget och det räckte för mig. Riktningen var mot Stigtomtamalmens omfattande grustag. Stigen övergick så småningom åter till grusväg. Inlandsisen var generös mot oss Stigtomtabor en gång för länge sedan och lämpade av sand, grus och stenar i stora mängder i området av Larslunds- och Stigtomtamalmen.

Bland de gamla grustagsgroparna fanns ånga spår efter crossåkare

På kartbilden kan man se ett gytter av småvägar som korsar Stigtomtamalmen. För en gångs skull är Google Maps oanvändbar då dessa små grusvägar inte finns med i appen. Min irrfärd ledde mig bara fel en gång, jag fick vända då jag kom fram till ett grustag där obehöriga inte ägde tillträde. Annars klarade jag navigeringen galant med en kartbild från Eniro i handen. Rundan jag cyklade mätte 10 km och jag kom så småningom ut på Jönåkersvägen några kilometer söder om Stigtomta.

Inne bland tallstammarna stod en av många observerade jakttorn under cykelturen

De vackra lingonen ropade på uppmärksamhet i skogens dunkel

Lite trevande orienterade jag mig fram på cykeln och insåg ganska snart att jag var på rätt grusväg. Området tål fler exkursioner då det går att komma ut på helt andra ställen och korsa malmen i alla tänkbara väderstreck. Å andra sidan ska jag inte drabbas av hybris bara för att jag kom ut till civilisationen med hedern i behåll denna första gång.

Här tog det stopp då det satt en skylt vid backens fot som förbjöd mig att cykla in i grustaget

Att passera nya platser för första gången innebär att det finns mycket att upptäcka. Trots att stora delar av området år obebyggt finns spår av mänsklig aktivitet både här och där. Inte bara en omfattande terrängkörning med motorcyklar utan också "skördandet" av naturens sand och grus.

Övergiven stålkonstruktion som bör ha varit en trumma för sortering av stenar

Del av trummans innanmäte

En betongvägg kan givetvis inte stå orörd från sprayburkarnas påverkan

Inte sedan hemkomsten från Gotland den 14:e augusti har jag varit ute med kameran. Undantaget har varit en fotbollsmatch men det är en helt annan typ av fotografering. Räknas inte riktigt. Suget efter naturbilder fanns onekligen hos mig och det blev också en drivkraft för upptäcktsfärden.

Hembygdsföreningen har lämnat spår efter sig i form av skyltar där gamla torp legat

Att cykla och ha kameran i en ryggsäck är en smula fotohämmande. Det går liksom inte att ögonblickligen höja kameran och trycka av. Snapshot-fritt, alltså. När jag kom fram till något som i hastigheten bedömdes som intressant blev det till att stanna cykeln, kränga av sig ryggsäcken, plocka fram kameran och därefter knäppa en ruta eller två. Omständligt så att det räcker och blir över.

På fina grusvägar genom Stigtomtamalmen

Att cykla en mil tar normalt sett inte jättelång tid. Tisdagskvällens cykeltur innebar så många stopp på vägen att jag inte ens fick ont i rumpan trots ovanan att cykla. Jag är inte helsåld på att cykla men i försomras började jag snegla på en hybridcykel för landsväg och grus. Tanken var att det skulle bli ett träningsredskap. Jag skakade av mig dessa tankar när det visade sig att jag trots allt hade lite löpsteg kvar i kroppens leder. Cykla är i mina ögon tråkigt och ska endast göras för att ta sig mellan punkt A och B. Typ. Jag kan tvingas tänka om men skjuter gärna på det in i det längsta.

De spröda blåklockorna förgyller dikesrenarna

Jag närmade mig landsvägen mellan Stigtomta och Jönåker och därmed tätnade också bebyggelsen. Små torp och gårdar kantade grusvägen. Över de fjärran fälten hördes böndernas skördeaktiviteter. Augusti lider mot sitt slut och nattens fuktighet sitter kvar allt längre på grödorna. Som torrast blir det timmarna innan solnedgången och då gäller det att passa på med tröskorna.

Sensommaren och den kommande hösten är en härlig tid. Jag gillar verkligen det vi har framför oss förutsatt att inte himlens portar öppnar sig och vräker ur sig allt fördämt regn som inte fallit de senaste månaderna. Jo, det är mycket torrt i skog och mark fortfarande efter en nederbördsfattig period. Om jag inte har fel skördas fälten tidigt i år och grödorna har nog blivit lite brådmogna av det torra väderläget.

Renfana

Jag stillade min nyfikenhet, fick måttlig men ändock motion och kunde knäppa några bilder med delvis nya motiv i hemtrakterna. Tisdagskvällen blev bra, jag kan till och med sträcka mig så långt att jag kallar den lyckad.