Idag slutade jag jobbet (som oftast) strax efter klockan 17. Ett mysko eftermiddagsväder gav en rejäl regnskur vid 16-tiden. Därefter kom det fram några solstrålar i en glipa mellan molnområdena. Hela vägen hemåt från Skavsta till Stigtomta hade jag den nedgående solens strålar i blickfånget. Det är vid såna tillfällen jag önskat att jag haft en systemkamera med mig och att jag utan hänsyn till trafik eller liknande kunnat stanna för att fotografera.
De senaste åren har kantats av tillfällen då jag kört bil och fått ett underbart sceneri utanför vindrutan. Jag tillhör inte de som "måste" fota solnedgångar men mitt fotohjärta smälter för dimma, höstfärger och intressant ljus. Ofta på den sketna vägen mellan hem och arbetsplats.
Innan jag hunnit hem hade solen gått ner. Den långsmala glipan mellan molnen gjorde dock att ett orangefärgat ljus färgade undersidan av molnen och allt som tecknande sig mot den turkosa molnfria remsan och de gulröda molnen blev häftigt. De kala trädgrenarna såg sååå intressanta ut.
Nåväl, jag parkerade bilen och rusade in för att slita fram ett par kameror och sedan stormade jag ut på husets balkong som vetter mot sydväst. Fem minuter för sent för den riktiga färgexplosionen och tyvärr i avsaknad av trädkronor som förgrund. Det jag fick var i alla fall några intressanta bilder där man ser ett moln som kastar skuggor på de övre liggande molnen. Intressant, i alla fall för mig.
 |
| Canon 5D Mark II, EF 17-40 mm på brännvidden 17 mm |
 |
| Canon 5D Mark II, EF 17-40 mm på brännvidden 26 mm |
 |
| Canon 1D Mark IV, EF 70-200 mm på brännvidden 70 mm |
 |
| Canon 1D Mark IV, EF 70-200 mm på brännvidden 100 mm |
 |
| Canon 1D Mark IV, EF 70-200 mm på brännvidden 140 mm (men därefter hårt beskuren) |
Jag tränar vidare på min tajming. Kanske får jag till det bättre nästa gång. Eller annars får jag lära mig att alltid släpa på en systemkamera.
Får man verkligen vara ute utan kamera nu för tiden? Jag har fotat några solnedgångar för mycket men ibland när himlen fylls av spännande färger är det svårt att låte bli att plåta.
SvaraRaderaFör några år sedan var jag på väg från Stigtomta till Eskilstuna. Det var i januari och solen var på väg upp. Gnistrande snö, vansinnigt kallt och kölddis. När jag passerade en liten bro vid Tärnö Säteri tappade jag hakan av naturupplevelsen. Trots att jag hade kameror med mig i bilen stannade jag inte och fotade. Jag var stressad upp till en futsaltävling. Jag ångrar mitt beslut att inte stanna än idag. (Till mitt försvar kan sägas att det inte finns någonstans att stanna längst den smala och ringlande vägen.)
RaderaJag behöver inte fota några solnedgångar, "alla" andra verkar göra det... ;-)