Kisäng i mellandagarna

Det är något outsägligt vemodigt över en badplats under vintermånaderna. Öde ligger den där och sedan länge har barnskratten tystnat. Sommarens varma vattennöjen känns avlägsna och nu återstår... ingenting. Känslan som for genom kroppen var lika ruggig som vädret. Morgontimmarnas dimma hade lättat men de regntunga skyarna var allestädes närvarande. Den intilliggande båtplatsen med dubbla bryggor förstärkte känslan då den gapade lika tom och öde som badstranden.

Båtbryggorna vid Kisäng.

Förra vintern låg isen tjock och konstigt nog var då fler båtar kvarlämnade i vattnet.

Jag hade väntat mig lite dimslöjor när jag kom fram till Långhalsen men de var upplösta. Sedan hade jag för ovanlighetens skull slitit med mig stativet (kanske påmind av mina egna funderingar häromdagen) men det använde jag aldrig! Vattnet låg helt stilla och effekten jag var ute efter får jag fånga vid ett annat besök då det är lite mer rörelse i sjön.

Den vissna och torra vassen bjöd på varma färgtoner.

Med ena foten på en hal sten balanserade jag vådligt i strandkanten.

Nu kommer jag att åka de få kilometerna från hemmet till Kisäng snart igen. Den gången ska jag låta vidvinkelzoomen stanna hemma och istället ta med mig teleobjektivet. Träden vid strandkanten hyste en liten flock stjärtmesar som jag bara måste försöka fota! Jag kan endast minnas att jag sett stjärtmes en gång tidigare, och även om den kanske inte är så sällsynt så är det en söt liten gynnare som jag mer än gärna har ett foto på.

Jag gjorde denna gång endast ett halvtimmesbesök vid sjön. Till min förvåning dök det upp en bil till på parkeringen precis när jag skulle åka därifrån. Någon mer som ville få en nypa frisk luft? Jag kommer tillbaka, det är något speciellt med vattennära bilder.

Någon hade julpyntat badplatsens rastbord.