I isen vid Kisäng

Söndagens mikroskopiska utflykt till Kisäng innebar frisk luft men så himla mycket mer var det inte. Det är förvisso fint uppe vid badplatsen men vädret, nej nej nej. Vintern har regnat bort under de senaste dagarna men isarna i insjöarna ligger ännu tjocka. Jag utnyttjade det och traskade runt på Långhalsen en stund med kameran som sällskap.

Jag var inte den tyngsta klumpen ute på isen

Is kan vara glasklar och ljus. Den kan också vara nästintill korpsvart. Is kan erbjuda nöje för skridskoåkare, plattform för pimpelfiskare. Den kan också innebära stora, stora problem som ibland får dödlig utgång. Jag har stor respekt för isar men styrs inte av rädsla som leder till att jag helt och hållet undviker dem.

Jag roade mig med att fota det som frusit fast i isen. För några av bilderna skruvade jag på en mellanring mellan kamera och objektiv för att kunna komma riktigt nära.

Vassblad i Långhalsens is

Björklöv som frusit fast någon millimeter under isen vid Kisäng

Del av ett eklöv som tagit sig upp genom isens övre skikt

Att använda mellanring innebär möjligheter att fota nära, nära med ett vanligt objektiv. Nu har jag ju ett macroobjektiv som är bättre för detta egentligen. Mellanringarna är dock smidiga att ha med i packningen och är en riktigt okej kompromiss. Skärpeplanet blir dock ultratunt med mellanring och fokus kan bara sättas inom ett starkt begränsat avstånd. Svårbemästrat.

En linds stödblad utgör segel för dess frön

Nu har jag i alla fall testat min gamla 50D-kamera och vet att den kan få göra mig sällskap till Säfsen. Det borde den klara...