Vandring i sätermiljö vid Djupdalsvallen

Från Bruksvallarna leder en väg upp mot Djupdalsvallen. Grusvägen är en så kallad betalväg vilket i alla fall jag inte är van vid. Kan minnas att jag betalat för att åka över Öresundsbron och det, tillsammans med någon Norge-resa, är där min erfarenhet stannar. Nu var 50 kronor i kortautomaten för att bommen skulle öppna sig en struntsumma, åtminstone om man ser till vad man fick när man passerat densamme. Att åka upp genom den lågväxta björkskogen, förbi myrar och fjällsjöar med fjälltoppar i horisonten var som att kliva rakt in i en tavla och i den blev vi kvar tills vi återvände "hem" till Ramundberget.

 

I denna fjällsjö (och i en närliggande) fiskade även vi under eftermiddagen

Resan på den smala grusvägen tog oss ungefär in en mil i fjällvärlden innan vi var framme vid Djupdalsvallen. Parkeringen var närapå full när vi kom fram och ännu fullare när vi efter någon timme var redo att åka därifrån. Anledningen till detta kan delvis förklaras med det ypperliga våffelkaféet men också att platsen var utgångspunkten för ett flertal vandringsleder.

Delar av familjen Jansson på sätertur med Mittåkläppen i bakgrunden

Enligt häftet med vandringstips var vattnet i bäcken som rann förbi Djupdalsvallen drickbart. Jag kan intyga att det gick utmärkt att dricka. Det var nog det godaste vatten jag smakat, kallt och befriat från smak av diverse tillsatta kemikalier. Vi fyllde vattenflaskorna!

Fjällvatten av renaste och klaraste sort

Vi ställde in siktet på en 5 km-runda som skulle ta oss in i Härjedalens sätermiljö. Fäbodvallarna låg relativt tätt och de fotografiska vyerna avlöste varandra. Ungefär som att gå på Gotland i ett raukfält, man vill liksom inte sluta fota det som finns framför kameran...

Många fäbodvallsbilder blev det vid Djupdalsvallen

Visst lockade den ungefär lika långa rundan som hade tagit oss till toppen av Mittåkläppen. Nu bestämde jag att sätervandringen var mer lagom för alla i sällskapet, jag kan ha tagit ett felbeslut. I det rejält varma vädret var det dock ganska skönt att inte behöva ta sig upp allt för många höjdmeter.

Markering för vår runda i sätermiljön

Det var inte bara vandrare som sökt sig upp till Djupdalsvallen. Åtskilliga cyklister, företrädesvis på mountainbike, fanns på plats. Mountainbike-lederna delades emellanåt av fotfolket. Cyklisterna som valde att cykla upp från Bruksvallarna hade redan från start fått rejält motstånd då det var rejäla stigningar att hantera.

Nordisk stormhatt växte både här och där

Nordisk stormhatt, vacker att se på men rackarns giftig

En sak jag lärde mig under veckan i fjällnära terräng var att alla växter tycktes blomma samtidigt. Kanske är det ännu tydligare om man kommer ännu längre norrut i Sverige. En kortare sommarperiod komprimerar livsutrymmet. Även under denna resa fick jag bilder på orkidéer (vilket jag i det närmaste missade när vi var på Stora Karlsö i början av juni eftersom de blommat ut där).

Orkidéerna blommar och frodas i fjällen under mitten av juli

Längst vår sätervandring blev vi då och då upplysta om fakta och information kring det vi såg. Tavlor med kortfattad text berättade om byggnadstyper men också om vittror och andra väsen. På den mest anmärkningsvärt vackra platsen (enligt min ödmjuka åsikt) fanns en tavla som förklarade hur inlandsisen lämnat efter sig den enorma åsen.

En av flera informationstavlor

Uppe på åsens rygg med bäcken nedanför våra fötter och Mittåkläppen i bakgrunden

Vi kom slutligen tillbaka till parkeringen vid Djupdalsvallen och efter att ännu en gång fyllt våra vattenflaskor med det iskalla och goda fjällvattnet så satte vi oss tillrätta för att äta de frasiga och goda våfflorna. Inte billigt men värt varje öre. Givetvis med hjortronsylt!

Djupdalsvallens våffelstuga

Vår dag fortsatte med fiske i de två fjällsjöarna Messmörtjärn och Fålåtjärn. Nej, vi lyckades inte lura någon öring eller röding men jag kan inte tänka mig en vackrare miljö att flugfiska i vilket bara det är värt otroligt mycket. Ungefär som att spela skitdålig golf men på en väldigt fin bana, typ.

Efter många timmar i sol åkte vi till Fjällgården i Ramundberget och lät våra röda anleten svalkas i hotellets pool innan vi satte oss till bords för ännu en trerättersmiddag. Den efterföljande kvällspromenaden ner till gångbron över Ljusnan hade som slutmål en geocachegömma. Det är en helt annan historia.

Anita, Alva och Lovisa på bron över Ljusnan

Inspirerad av den nästan otäckt vackra sätermiljön fyllde jag minneskortet i kameran rejält. Jag har gjort ett urval av bilder som du hittar i ett galleri HÄR>>>