Upp och över trädgränsen

Fredagen den 22/7 blev vår sista heldag på vår fjällvecka. I paketlösningen jag köpt för vår vistelse på Fjällgården i Ramundberget ingick familjebiljett i liften upp till toppen av Ramundbergets skidbacke. En utgångspunkt för några av de vandringsleder som föreslogs. Även för de yngsta besökarna var liften aktuell eftersom "Mickelinas värld" hade sin egen rundtur med start uppe vid backens topp och ned i ett zickzack-mönster förbi både skulpturer och ett sevärt vattenfall.

Den lätta molnigheten skingrade sig under fredagsförmiddagen

Om torsdagens vandring i sätermiljö var fotografiskt inspirerande så fick jag en ännu större själslig kick av att komma upp i den vidsträckta kalfjällsmiljön. Naturskönt, javisst, men också avkopplande i en omgivning som på något sätt är och förblir densamma opåverkad av människans inblandning. Nåja, skoterleden, stigarna och de enstaka bodarna visade att vi människor satt ner våra fötter där sedan tidigare. I sämre väder är kalfjället en utsatt och prövande miljö och vintertid kan okunskap och orutin få förödande  konsekvenser.

Kalfjället på väg västerut från Ramundberget

Jag gjorde min vinterutbildning under min värnplikt i Ramundbergets omgivningar. Under två veckor slet vi med kronans Vita blixten under fötterna, pulkor på släp och obegripliga kartor i en helt kritvit miljö. Det är min enda merit när det gäller längdskidåkning i fjällmiljö och den är nu 31 år gammal. Vintern 1985 (februari eller mars kan det ha varit) har lämnat minnen som både är behagliga och obehagliga. Snöstorm och övernattning i snögrotta var prövningar som får mig att förstå att stor respekt ska visas för naturens krafter.

Sommarvandring mot Ösjöstugan

Vi hade denna sommardag en 6 km lång vandring till och från Ösjöstugan framför oss. Någon direkt utrustning för svårare terräng var vi inte utrustade med men vi klarade oss bra med en "vanlig" ryggsäck och gymnastikskor. Jag hade förvisso skogsmullekläder och vandrarkängor men övriga i familjen var klädda för en torr promenad på slätt underlag. Överlag var det torrt och fint och på de ställen där det var extra blött var spänger utlagda.

Fikapaus vid Ösjöstugan som blev den bortre punkten av vandringen

Många andra tog samma promenad som vi gjorde. Den unika naturupplevelsen stördes faktiskt inte av alla andra vandrare utan vi möttes eller gick ifatt varandra utan annat än ett käckt och vänligt "Hej!". Mest störd blev nog den ensamma ren som kom galopperande mot Ösjöstugan då vi satt där och fikade. Intet ont anande kom den runt husknuten och fick syn på oss 10 meter bort. Paralyserad tvärstannade renen och grubblade under någon sekund över vad nästa steg skulle bli. Därefter vände han på klövarna och lade av i högsta fart i riktningen den nyss kom ifrån. (Vi såg hur den rundade stugan på andra sidan och fortsatte i den planerade riktningen en bit från alla otäcka människor.) Som tur var hade jag satt mitt 100 mm-macroobjektiv på kameran och kunde åtminstone få en bild på den uppskrämda renen då den stod och funderade på vad det var för otäckt som fanns i hans synfält.

Satan i gatan, människor längst min färdväg

Möjligtvis var vi lite bekymrade över att vi skulle gå tillbaka samma väg som vi kom till Ösjöstugan. Våra farhågor om uttråkning kom på skam. Med ansiktet riktat åt motsatt håll fick vi onekligen nytt perspektiv på omgivningarna och såg saker med nya ögon.

Folktätt på kalfjället

Min kamerautrustning fick luftas så när som på att jag aldrig skruvade på telezoomet på denna runda. Vidvinkelzoomen användes fram till Ösjöstugan och därefter valde jag macro-objektivet som ju har brännvidden 100 mm. Den intressanta och lågväxande vegetationen kunde gott bli dokumenterad.

Blåbärsris i blomning (men straxt bredvid fanns ris med blåbärskart på sig)

När jag hemma vid datorn tittar på veckans bilder ser jag att en hel del av bilderna med vindvinkelzoomen kräver mycket efterbehandling. Utfrätt himmel och annat elände. Bilderna med macro-objektivet (oavsett om det riktats ner mot marken eller bort mot fjärran motiv i horisonten) har varit mer eller mindre bra från början. Jag funderar nu på om nästa objektiv på önskelistan ska vara ett något vassare vidvinkelobjektiv. Jag får nog suga på den karamellen ett tag, kanske ett Canon EF 16-35 mm f/4 med IS (bildstabilisering)?

Nästa fikapaus blev nära liften på toppen av Ramundberget. Det var SÅÅ vackert!

Vi hade åter kommit till toppen av liften och där valde vi att följa den 2 km långa vandringen ner mot Fjällgården via skyltningen för "Mickelinas värld". Längst vår väg låg Restaurang Tusen. Namnet ganska givet då den ligger på 1000 meters höjd över havet. En byggnad med minst sagt intressant arkitektur.

Vår vandringsled på väg ner till Fjällgården

Kåtan i bild är Restaurang Tusen

Det blev en intressant vandring ner i skidbacken. Inte alls i öppen terräng, som man skulle kunna tro i en röjd nedfart för skidor, utan snirklande fram i björkskog och med massor av saker att titta på. Mest intressant var ett vattenfall som naturen ordnat. Den bäck som rinner ner genom skidbacken har tidigare använts som kraftkälla för att alstra el. I en bod står fortfarande en generator kvar som kommer från ASEA. Fram till 1933 hade ASEA svastikan som symbol. Solens tecken. Av givna skäl tvingades man sluta använda denna symbol då mörkrets makter lade beslag på svastikan.

Generator i Ramundbergets backes mitt

Det mycket fina vattenfallet i Ramundberget

Solbrända sedan sjöfisket dagen innan föredrog vi skuggan som gavs i den tätare björkskogen på vägen ner längst skidbacken. Vid det här laget på eftermiddagen gassade solen rejält och åtminstone jag blev svettig trots promenad i rejäl nedförsbacke. Min dotter fick tillfälligt hålla kameran och då tyckte hon att hon skulle ta en bild på undertecknad. Jag visar den här i bloggen då jag onekligen visat bilder på övriga familjemedlemmar som var med på resan...

En lätt ansträngd herr Jansson efter en dags vandring på fjället

Vi närmade oss botten på backen och kunde då se var allt började klockan 10.00 tidigare under dagen. Liftstationen med hotellet Fjällgården straxt bakom. En trivsam anläggning som säkerligen har hög beläggning under alla årets månader med snö.

Fjällgården i Ramundberget

Ett bildgalleri med bilder från vår vandring till Ösjöstugan hittar du HÄR>>>

I och med detta lägger jag årets fjällvecka bakom mig. Många härliga minnen som gör att jag mer än gärna upplever denna miljö på nytt. Vem vet vad framtiden har i beredskap.