Återseende med blandade känslor

Under söndagen satte jag mitt tillrätta i bilen för en timmes färd längst E4:an till Linköping. Min idé om ett någorlunda ljusstarkt normalzoom-objektiv att använda i sportsammanhang, vid tillfällen då avstånden inte är så stora, ledde mig dit. Ett begagnat Canon EF 24-70 mm f/2.8 (den ursprungliga versionen) var tillräckligt billig för att låta sig köpas. Förvisso är version 2 av detta objektiv avsevärt skarpare men också 8-9000 kronor dyrare på begagnatmarknaden. Nej tack, inte just nu.

Den trevliga säljarens mötespunkt visade sig vara i närheten av Linköpings gamla regementesområde. Som värnpliktig gjorde jag mina 15 månader på I4 och det är nu exakt 30 år sedan jag muckade. Mycket är totalt förändrat i Linköping sedan mitten av 80-talet och jag måste erkänna att jag inte känner igen mig i den del av staden där I4 och A1 en gång låg. Jag tog en kort promenad med mitt nyköpta objektiv. Man vill ju testa!

De stora stolparna intill parken där Soldathemmet låg avslöjade var jag var

Jag ska inte dra en massa lumparminnen. På 30 år har mycket förvrängts i huvudet och det som nu känns nostalgiskt och har ett rosa historieromantiskt skimmer runt sig var inte nödvändigtvis särskilt kul när det inträffade. Att som 19-åring åka iväg i veckorna (och många helger) till Linköping med tåget var inget jag längtade efter eller var odelat positiv till.

Om jag inte minns fel låg Soldathemmet på den plats där det nu står en kyrka

Det sägs att lumpen gör unga gossar till män. Jag vet inte. För egen del var de första åren i yrkeslivet mer fostrande och innebar en större förståelse för ansvarstagande. Men visst, jag kan fatta att många får sin första ordentliga tankeställare när de slits från hemmets trygga vrå och plötsligt finner sig sovandes i ett vedeldat tält bland en massa andra fisande ynglingar.

Minnessten över de tappra som stridit över halva Europa i Sveriges tjänst

Minnen väcktes till liv ju närmare regementet jag kom. Bilderna jag tog fick dubbla syften. Dels som dokumentation över en plats jag sedan länge stuvat undan långt bak i minneslagret, dels som ett första test av mitt objektiv.

Grenadjärvallen låg kvar, jag trodde de byggt lägenheter där

Canons gamla normalzoom är en riktig klump. Den expanderar när man zoomar ner mot 24 mm. Lite omvänt och udda. Jag har ju föredragit fasta brännvidder; 28, 50, 85, 100, 135 och 300 mm finns i samlingen. Pris i förhållande till prestanda känns bättre för de fasta gluggarna. Flexibiliteten i zoomobjektiv är däremot bra att ha t.ex. vid sportfotografering då de aktiva far som tättingar fram och tillbaka.

Utsidan av regementet i det hörn där I4 låg (A1 var i bortre hörnet härifrån sett)

Det första testet med objektivet gav mig några insikter. Snabbt i fokuseringen (om det nu är möjligt att dra någon slutsats kring detta med den långsamma 5D Mark II som kamerahus). Behaglig oskärpa, även om jag inte har någon bild som bevisar det i dagens inlägg. Kontrast och färger helt OK, motljusegenskaperna inte jättebra. Skärpan finns det lite mer att önska av, framförallt på största bländare 2.8 och utanför centrum i bilden. Det sistnämnda kan jag leva med, på sportbilderna brukar jag ändå beskära och efterskärpa ganska hårt för att bilderna ska "ploppa" på handhållna enheter (som de flesta använder när de tittar på mina bilder).

I denna kasern tillbringade jag mina första 3 månader under den s.k. gröntjänsten

Mitt emot ligger den kasern där övriga 12 månader tillbringades under lumpen

En normalzoom i brännviddsintervallet 24-70 mm är anpassat för fullformatskameror. På t.ex. min 7D Mark II motsvarar brännvidden ungefär 38-112 mm. Inte så vidvinkligt som man skulle önska, alltså. I studio kan jag tänka mig att det är ett praktiskt objektiv men nackdelen är att den där riktiga knivskärpan saknas. På full öppning vinjetterar detta objektiv en del men det hann jag inte testa under den timme jag plåtade i Linköping.

Kaserngården har blivit inrutade parkeringsplatser. Här har man övat exercis.

Varför tror jag att detta objektiv bör finnas i min objektivpark? Förutom nyfikenhet och habegär så är jag övertygad om att det skulle gå att ta schyssta handbollsbilder med det. Om jag sedan kan få fatt på ytterligare ett begagnat kamerahus som ger bra bilder upp till ISO 6400, där är tyvärr inte 1D Mark III, så kan jag ha 70-200 mm-objektivet på det huset och fota växelvis med denna uppsättning. Om jag dessutom någon gång i framtiden får fota boxning från ringside är 24-70 nästan en nödvändighet.

Officersmässen, jodå jag var där inne under värnplikten

Om jag befinner mig i en situation där jag inte kan ha med mig en drös gluggar är normalzoomen, hur klumpigt det än må vara, ett tänkbart alternativ. Ska jag färdas riktigt lätt sätter jag på 50 mm-objektivet. Eller annars borde jag kanske skaffa mig en kompaktkamera...

Där grindarna och vakten en gång fanns (och Flott-Olga) är nu ett nybygge

Normalzoomen sägs vara fotojournalistens bäste vän. Kanske är det fortfarande så, det har jag inget belägg för eftersom jag aldrig ser t.ex. lokaltidningens fotografer annat än vid sportevenemang. Canon har ett 24-105 mm-objektiv som har bildstabilisering och är väldigt populärt. Nackdelen med det objektivet är att största bländaröppning är f/4.0 och det funkar inte riktigt bra inomhus i sportsammanhang.

På denna sida av den stora matsalsbyggnaden gick man in för att käka

Baksidan av matsalsbyggnaden har blivit en boendegata. Tänk.

Det tar tid att bekanta sig med ett nytt objektiv. Egenskaper. för- och nackdelar och optimala förhållanden kommer jag underfund med så småningom. Jag kanske är tröglärd, jag behöver fota en hel del innan jag lärt mig förstå min nya utrustning.

Ingången till markan (en gång i tiden)

Hemresan från Linköping till Stigtomta gick bra. Jag poängterar detta med tanke på att det på vissa håll varit absolut snorhalt, även på E4:an, under eftermiddagen. Man skulle nästan kunna tro att det är vinter... Minusgrader två dagar i rad, wow.

Mot nya äventyr!