Höstmörkret underlättar inte

Det är egentligen väldigt trist att de allt mörkare dagarna infaller när det är så makalöst vackert ute. Trädens prakt är oemotståndlig men när arbetsdagen är slut är också dagsljuset på upphällningen. Den passerade veckan bjöd framförallt på en spektakulärt vacker morgon. Jag åker in mot staden och arbetet, vilket är en resa österut som för tillfället sammanfaller med solens uppgång, och tar del av det sydsörmländska landskapet. Höstens första frostnätter bjöd på morgondimma och hade jag haft en kamera som sällskap och ytterligare en timme att förfoga över så skulle jag garanterat försökt fånga de otroligt natursköna scener som utspelade sig utanför bilens vindruta.

Istället för gryningsljus och dimma över Nyköpingsån (på vägen upp mot Skavsta) får jag krafsa fram en handfull bilder från förra veckans besök vid Ålspånga Säteri. Yngsta dotterns ridlektion började klockan 18 och då var solen redan klar för dagen. Synd.

Det blåkalla kvällsljuset efter solnedgången är uppenbart

Jag skyndade mig att vrida på ett objektiv på kameran för att sedan ta ett snabbvarv runt stallet. Mitt 135 mm-objektiv har som största bländare f/2.0 och det är ju ganska tacksamt att använda när ljuset är sämre. Det blir tyvärr väldigt kort skärpedjup och det kan bli knepigt i en del situationer. Dessutom är det ett objektiv som är väldigt oförlåtande mot skakningsoskärpa (det krävs med andra ord förhållandevis korta slutartider).

Ålspånga har numera en flagga över takåsen

Sedan hemkomsten från Gotland i början av månaden har jag känt ett visst motstånd mot vardagsfotografering i närmiljön. Eller i alla fall en del friktion. Det var så sabla vackert ute på ön och trots höstprakten på hemmaplan ter sig vardagen lite fjuttig. Det kommer att klinga av med tiden men ännu finns soluppgångarna vid fiskelägena i allt för färskt minne.

Skymning över beteshagarna vid Ålspånga

När mörkret blev för kompakt utomhus gick jag in i Ålspångas fina ridhus. Denna kväll var det en stor grupp som for runt efter direktiv. Jag försökte panorera när Alva kom fram till kortsidan där jag stod men tyvärr drog hon ner på tempot när långsidan tog slut. Trots att jag lyckades få skärpa med 1/30 sekunds slutartid blev inte rörelseeffekten så stor tack vare det låga tempot på ekipaget.

Alva i Ålspångas ridhus

Jag har anledning att skriva några rader om mitt sportbloggande och sportfotograferande men det tar jag i ett framtida inlägg. Att sluta på ett ställe innebär inte att det blir helt tyst från min sida och jag har att ta ställning till en förfrågan som kan innebära ett uppsving. Nu rusar jag vidare mot helgens alla aktiviteter och grubblar på beslutet som måste tas!