fredag 23 augusti 2013

Bättre

Det senaste halvåret har jag fotograferat flitigt, ivrigt och entusiastiskt. Allt för att bli bättre. Inte i första hand för att bli bättre fotograf utan för att bli friskare. I början av februari hittade jag en vägg som jag inte trodde att jag någonsin skulle riskera att gå in i. Jag hade lyckats krafsa mig ner till botten av saltgruvan. Stopp. Utbränd, eller som det snarare ska beskrivas "utmattningssyndrom". Jag ska inte trötta dig med detaljer om hur och varför, detta är definitivt fel forum för den typen av spörsmål. Däremot vill jag summera det jag upplevt med kameran som följeslagare när jag nu står i begrepp att åter ta försiktiga steg inne i hamsterhjulet på nytt.


En del i återhämtningen från bottenläget har varit att vara ute i naturen. Promenaderna har varit välgörande både fysiskt och psykiskt. I början av sjukskrivningen var promenaderna knappast behagliga alls, fysiskt hängde jag med bra men i huvudet snurrade det rejält. Sakta började jag se, verkligen se, omgivningarna där jag gick dag efter dag. Och därefter kunde jag fånga upp detaljerna och se skillnaderna från dag till dag.


Någonstans där under vinterns slutskede lärde jag mig också att det är fullt möjligt att uppskatta saker jag aldrig brytt mig om tidigare. Jag lärde mig att en operaaria faktiskt kan ge ståpäls och att klassisk musik också kan vara riktigt häftig. Omgivningen har visserligen tittat snett och emellanåt gjort sig lustiga över denna plötsliga vidsynthet. Jag har tagit det med jämnmod. Att lyssna och ta in nytt har varit välgörande. Musiken har inte varit mitt följe så ofta på promenaderna då naturen själv erbjuder så mycket hörvärt. Hur många fågelläten finns det egentligen?


Med kameran och fotograferandet har jag intuitivt känt att jag haft verktyg för att fånga och dela med mig det fina vi har runt omkring oss. I det lilla finns det stora! Jag har rekommenderats av en beteendevetare att bara göra saker som jag gillar (nåja, ta det med en nypa salt.) För mig har uttryck i bildform varit melodin. Jag har försökt fånga det vackra för att därigenom styra mig själv åt rätt håll.


Vi lever i en värld där intrycken är många. Det krävs allt mer för att vi ska reagera. Pang, boom, pow och vi blir lätt avtrubbade samtidigt som sensationerna behöver vara allt mer och bättre. När jag i bloggen skrivit att jag tycker det är spännande eller häftigt med en iskristall, bofinkens sång, en blomma i dikesrenen eller vindens rassel i kornfältet har jag verkligen menat det. I det lilla finns det stora! Även här har jag från delar av omgivningen fått höra att "vad är det för spännande och häftigt med det?"





Sommaren har varit lång och varm. När mina vedermödor under våren långsamt tagit mig framåt har jag sedan fått sällskap av mina två yngsta döttrar (8 och 10 år) som plötsligt hade sommarlov och ville ha mat, omväxling i vardagen och markservice. Det har varit en behaglig period med kvantitetstid istället för den annars så rumphuggna kvalitétstiden som ska jagas. Jag har t.o.m. fått höra "nej, måste vi åka och bada idag med...!?"


Jag är inte någon avgrundsdjup själ. Önskar att jag kunde ha lite mer mindfulness i mig och allra helst efter den resa jag tvingats ta senaste halvåret. Men allt stannar inte av här och nu bara för att jag förhoppningsvis nu är redo för att i försiktig takt återgå till yrkeslivet. Om inte annat finns framtiden där för att göra något vettigt med.



Ta hand om dig, ingen annan kommer att göra det lika bra som du själv kan göra!

16 kommentarer:

  1. Det har varit kul att läsa dina inlägg och se alla fina naturbilder. Hoppas det har varit en bra väg tillbaka till normaliteten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Stefan! Jag kommer att läcka ut bilder här i fortsättningen också även om jag inte är säker på hur frekvent det blir.

      Nu blir det med stor säkerhet en period med mycket fotbollsfotograferande och när jag fotat ett antal matcher brukar det vara extra kul att fota något som håller sig still framför kameran... ;-)

      Radera
  2. Tack för din berättelse, jag var på väg in i den berömda väggen innan semestern och nu funderar jag på att sluta på mitt jobb eftersom jag vet att det kommer att bli samma visa igen. Jag lever hellre snålt med hälsan i behåll än kör ihjäl mig för några kronor extra. Ta det easy nu när du startar upp igen och tack för din historia som du berättade här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lars-Ove! Och jag hoppas för din egen skull att du hittar den väg och den takt som håller långsiktigt. Jag ska försöka kliva på i lagom stora steg och hoppas det håller. Har liksom lite lätt för att gå "all in" med mycket som jag engagerar mig i.

      Radera
  3. Skönt att höra att du känner dig bättre! Även om jag inte råkat ut för samma sak som du så förstår jag fullt ut hur man kan ha fotograferandet som en väg att gå ner i varv och bara finnas till.
    Vid flera tillfällen så har jag nämnt på mina bloggar att det fungerar som "balsam för själen"...
    Ta det lugnt i comebacken nu så syns vi nog snart på nån fotbollsplan eller två! ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jimmy! Naturfoto har flera ingredienser som tilltalar men jag kan även tycka att t.ex. fotbollsfotograferandet är avkopplande på sätt och vis. Man tvingas fokusera (!) och koncentrera sig fullt ut på något för en stund och därmed rensar man huvudet på allt annat. Om du förstår hur jag menar...

      Radera
  4. Ett sånt fint inlägg, personligt och med väldigt vackra bilder! Grattis till att du lyckats kämpa dig bort från den där väggen, bra gjort! :) att fota måste vara en av de bästa sätten för att hantera stress, tror jag. Man stannar ju upp och verkligen tittar på omgivningen, även de små sakerna så som du beskriver, och man stänger ute störande "brus" för ett ögonblick... Det är väl ett slags mindfulness, eller?
    Ser fram emot fler fina foton här hos dig :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jessica! Jag kommer att hålla kvar känslan som uppstod efter varje morgonpromenad när kamerans minneskort lämnade ifrån sig bilder som jag, tillsammans med en nybryggd kopp kaffe, gick igenom och valde bland för det dagliga inlägget här på bloggen. Förhoppningsvis bibehåller jag dessa stunder även om de inte kommer lika tätt som tidigare.

      Radera
  5. Välkomen in i gänget! Du är inte ensam. Men varje person som drabas är en person för mycket.
    Ta det nu det försiktigt när du ska börja jobba igen. Jag har fått veta att man inte blir bra till 100% och man får vara på sin vakt hela tiden.
    Jag har tyckt att det är svårt att håla en lagom nivå.speciellt när man gör något man tycker är jätteroligt, då måste jag vara på min vakt och lägga band på mig för räddslan att falla tilbaka sjukdomsstadie.
    Var rädd om dig!
    Susanne N-L

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Susanne! Jag kan erkänna att jag märker att jag blivit "allergisk" mot stress. Tecken på detta kommer i vardagen då vissa symptom, som jag aldrig känt innan jag brände ut mig, gör sig påminda om det blir för mycket intryck eller för mycket på en gång. Fler personer som jag pratat med kan också vittna om denna typ av reaktioner. Jag tassar fram försiktigt!

      Radera
    2. Vet inte om du har känt så men ibland är det svårt för andra som inte har varit sjuka, har svårt att förstå hur det känns.
      Det är väl bara att rycka upp sig. Ibalnd tyckte jag att det hade varit bättre att jag hade brutit benet.
      Men nu är jag bra, men jag får hålla koll på mig så det inte blir för mycket och att jag har koll. Iblad tycker jag att det känns som ett handikap och jag har ingen förståelse från min arbetsgivare så där får man ge järnet och ta det lugnt på fritiden.
      Simmma lugnt!!! Susanne

      Radera
    3. Omgivningens reaktioner har varierat. Från att bli stämplad som "mentalpatient" till full förståelse (vilket man nog bara kan få av andra drabbade eller deras anhöriga.) Ett benbrott syns...
      Arbetsgivarna lär ha liten eller ingen förståelse. I det moderna yrkeslivet finns inte plats för något annat än 110% och det engagemanget brukar den som bränner ut sig alltid ge innan smällen kommer. Svårare efteråt. :-/

      Radera
  6. Tack för att du berättar en del av bakgrunden till dina bilder. Det ger en extra dimension när man hälsar på i din blogg.
    Att kunna se det vackra i vardagen tror jag är en viktig del för att kunna må bra på djupet. Det är ju tråkigt att behöva gå in i väggen för att lära sig det, men hellre det än att aldrig få veta. Eller hur? Jag skriver det med egen erfarenhet och har också lärt mig att inte ta livet så allvarligt (vilket inte alls är ett hinder för att vara seriös och delta med öppna ögon i det du kallar hamsterhjulet).

    Det är ett bra tips du fick, att bara göra det man gillar. Kruxet är ju att lära sig att tycka om det man måste göra. ;) Och så måste man lära sig att säga nej på ett diplomatiskt sätt. Annars är risken stor att man känner sig som en svikare, och då är man ju tillbaka på ruta ett igen med kroppen full av negativ stress.

    Sköt om dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Charlotta för dina insiktsfulla ord!

      Radera
  7. Fint inlägg Lasse...känner igen mig i mycket...kan bara säga: Hade jag inte haft foto vetefan vart jag hamnat!
    Det har varit min räddning och är fortfarande!

    Steffe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Steffe! Jag kan koppla av på ett fantastiskt sätt när jag flugfiskar men med fotograferingen kan jag också uttrycka mig. Eller åtminstone försöka. Det finns fler dimensioner som gör foto till en aktivitet jag uppskattar allt mer. Just nu betyder den en hel del men framtiden får utvisa om det fortsätter så eller om något annat tar dess plats.

      Radera