Svartvita hästporträtt

Hur man bäst avbildar hästar har jag inte en anings susning om. Det finns säkert en massa skrivna och oskrivna regler för detta. Att framställa en häst på bästa sätt genom att välja rätt fotovinkel eller invänta rätt uttryck hos hästen är sådant de inbitna hästmänniskorna säkert vet mycket om. Eftersom jag sällan eller aldrig tittar på andra hästbilder än sportsidornas hopphästar har jag inga bra referenser.

När jag i söndags gick runt bland hagarna vid Ålspånga Säteri, då min dotter hade sin ridlektion, funderade jag på hästarnas uttryck. Att öronen är vända framåt ter sig trevligare ut än som i ovanstående mittbild där de är vända bakåt. Jag vet i alla fall att mina egna öron inte avslöjar särskilt mycket om mitt inre liv.

Jag valde att fota med största möjliga bländare vilket alltså ger kortast tänkbara skärpedjup. Min gamla 5D Mark II har inte överdrivet många fokuspunkter och de i ytterkanterna har dessutom svårt att hitta fokus om motiven är en smula kontrastlösa. Här har det hänt mycket med efterföljaren Mark III och jag längtar vidare...

Erik, knappt en tvärhand hög

En ny häst gick ensam i en stor hage. När vi gick längst allén och hamnade i bortre änden av hagen blev den nyfiken och kom lite närmare vilket gav mig chansen till några bilder där även stallet och ridhuset kunde anas i bakgrunden. En trevlig detalj som jag tycker tillförde lagom mycket miljö i bilderna.

Det har varit roligt att göra några svartvita bilder till detta och det förra blogginlägget. Det är riktigt kul att experimentera med gråskalor istället för färg och jag noterar att jag inte för glömma detta mellan varven.

På återhörande!