fredag 15 september 2017

Känslosvallningar

Det har varit två känslosamma veckor. Jobbsökande har varvats med en mängd avsked. Att ta farväl av än den ene, än den andre av arbetskamraterna som jag jobbat med i över 20 år tar på krafterna. Jag erkänner att jag påverkats och har inte alls varit i fullständig balans och harmoni.




De på arbetsplatsen som delar ödet med mig har en efter en droppat av. Slutat med några dagars semester eller liknande. Den 15/9 har varit den allra sista dagen med arbetsplikt. Vi har de senaste månaderna, tillsammans, blivit specialister på MMA i väntan på att Dagen skulle infinna sig. MMA? Ja, Mixed martial arts, vi har på alla tänkbara sätt symboliskt kämpat och fajtats för att ta oss igenom den avslutande tiden på företaget.

Rallarros på dekis
Flugsvamparna breder ut sina hattar
Över Stigtomta samlas tranorna för resan söderut

Avtackningarna har avlöst varandra. Aldrig förr har vi ätit tårta i så stora mängder, tagit oss genom gemensamma luncher på någon av Nyköpings restauranger och strött uppriktiga och ärligt menade hedersbetygelser omkring oss. På många sätt positiva händelser med mycket hjärtlighet. Ändå finns en sorgsenhet gömd bakom varje avsked.

Poserande ko framför Stigtomta kyrka
Bordsmargarins-ko
Kossor framför Prästgården utanför Stigtomta

Jag har hållit ut till sista dagen. Inför fredagen den 15:e september var sömnen usel. Anspänningen påtaglig trots att alla formella avtackningar redan klarats av. Som veteran på företaget med mina 32 tjänsteår har det nästan känts som det handlat om en pensionsavgång. Jag är 52 år... Bland de kollegor som påverkas av denna ofrivilliga avslutning av tjänsterna på företaget var inte många på plats denna ödesmättade fredag. Vi hade alla redan skrivit våra avskedsmail, talat med kvarvarande koncernkollegor, lämnat in våra larmkort och tömt våra hyllor. Jag gick allra sist från det våningsplan som nu står tomt. Släckte lamporna och låste dörren. En cirkel är sluten. Ett sista "hej då" till den enda som satt kvar i huset, en kollega från ett bemanningsföretag. Det fanns inte ens sådana tjänster när jag började hos arbetsgivaren 1985.

Druvfläders giftiga små bär
Blåbärsriset skiftar färg
Ormbunken inne i skogsdungens mörker träffades tillfälligt av eftermiddagssolens strålar

Jag har vinnlagt mig om att sluta med anständighet och huvudet högt. Jag har kämpat emot bitterheten, den tårdrypande sentimentaliteten och den stocktråkiga nostalgin. Jag var övertygad om att jag skulle vara fylld av en viss tomhet när jag lämnade företagets byggnad för sista gången. Varken mer eller mindre. När jag satt i bilen på parkeringen var det lik förbaskat nära att jag fällde en tår i avskedsvånda. Det blir tydligen så efter 32 år när avslutet inte är frivilligt. Då ringde det i telefonen. Lika bra var väl det.


Skördetiderna har passerat zenit och det mesta har gått genom tröskornas käftar
Ett mer än moget korn-ax
Det luktade fuktig jord framför hästgården Stentorp

Ingen kan ta ifrån mig de 32 åren på företaget men de ligger nu bakom mig och det gäller att titta framåt för att komma någonvart här i livet. Jag har något att ta sikte på och är otroligt tacksam och optimistisk inför detta. Först har jag en plötsligt uppkommen ledighetslucka att fylla. En lucka som uppstått när en "grej" inte infaller som jag ursprungligen hoppats. Det blir bra, det blir Gotland! Som du inom de närmaste veckorna kommer att förstå är jag närapå manisk i min Gotlands-vurm.

Rapsfjäril
Lika galet surrealistiskt varje gång jag går förbi strutsfarmen utanför Stigtomta

När jag under fredagseftermiddagen tog en långpromenad var den välbehövlig. Både för min lata och bekväma lekamen och för min något överansträngda hjärna. Fotoinspirationen infann sig och jag insåg att det var allt för länge sedan jag var ute och traskade med kameran. Höstvädret var fantastiskt och det var inga som helst problem att gå i kortbyxor och t-shirt.

De första asparna har börjat sitt klorofyll-återtagande
Åh du ljuvliga höst

Nu har jag varit personlig, nästan privat, så att det räcker och blir över för en lång tid framåt. Hoppas att jag inte skrämt iväg någon bloggbesökare för gott. Livet utanför det avlönade snurrar på i samma hysteriska takt som vanligt, till helgen är det naturligtvis matcher för döttrarnas fotbollslag igen. Det får jag inte missa!

4 kommentarer:

  1. 32 år. Wow. Fina terapibilder fick du under fredagspromenaden. Hoppas du kan ladda batterierna på favoritön.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, om det är sunt eller inte att bli kvar i 32 år på samma ställe kan givetvis diskuteras. Under åren har jag i stort sett jobbat med alla sysslor (utom inköp). Jag känner inte att det varit bekvämt eller statiskt, det växer inte mossa på rullande stenar och jag har rullat konstant.

      Hösten är fortfarande lite subtil. De bjärta färgerna låter ännu vänta på sig. Enstaka tecken finns dock och det är lockande för mig med min kamera.

      Kommande soloresa till Gotland blir en liten retreat. Typ. Väderprognoserna är inte lovande och jag hoppas på att åtminstone någon gång få vara utomhus utan att det regnar. Att sitta på ett hotellrum hela vistelsen är inte min grund-tanke.

      Radera
  2. 32 år - respekt! Själv är jag inne på mitt rekord-år, det 6:e. Men min plan är att stanna där jag nu har satt mig. Det kan gå hur som helst, eftersom jag har hand om ekonomin förstår jag ju rent objektivt vad som krävs för att lönsamhet ska öka, men jag vet också att det inte är nästa kvartal vi blir nedlagda eller decimerade. Det som bekymrar mer än att bli uppsagd för mig är att jag själv är inne i destruktiva flykttankar, när jag "inte får som jag vill". Det är ju lite så jag har gjort förut... när det inte passar längre så drar jag. Men nu, vid 52 års ålder, tänker jag att jag borde ha mognat. ;)
    Hoppas att du kommer igenom det här med styrka och kraft. Det är en personlig kris att bli uppsagd, och alla kriser måste genomlevas och bearbetas. Det kan inga goda råd eller trösterika ord göra åt en.
    Hoppas du får kraft i "livet utanför det avlönade". Och att du inte känner skuld för att du passar på att göra roliga saker (om du nu hinner...?)
    Dina bilder idag, härliga höst! Om det blir fler "kosse-bilder" en annan dag, ska jag kommentera dem, det är ju min bransch. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kloka ord och att du delar dina insikter. Jag kan förstå om min lojalitet och trofasthet inte alltid är bra för mig själv. Det är svårare att på allvar ändra på sina egna fundament. Det har tillfälligt kostat mig hälsan för några år sedan. Under flera månader har jag och mina olyckssystrar och bröder bearbetat det faktum att vi måste lämna våra tjänster utan att det egentligen varit vårt eget val. Den processen har tagit oss framåt och när vi nu skiljs åt är det allra mest frågan om det jobbiga i att skiljas från varandra, inte lika mycket en smärta över att lämna jobbet.

      Jag frågade övriga familjemedlemmar i försiktiga ordalag om det skulle ses med blida ögon att jag drar iväg på några dagars egen-resa. Innan deras svar kände jag ett styng av dåligt samvete men nu vet jag att jag har deras okej. Känns bra.

      Kvigorna vid granngården lär strosa runt ett litet tag till innan de plötsligt försvinner från betesmarkerna. Så har det sett ut många år nu. Jag tror de själsligen hamnar i kohimlen. Så måste det ju vara med tanke på att de betar nära en prästgård och en kyrka...

      Radera