Skogspoesi

Jag börjar med att raka av de självklarheter som säkert utropats tusentals gånger idag; "Åh vad härligt, solsken!" och "Fy bubblan vad det har blåst!". Så, nu var det avklarat.

Lördag och därmed Björviksresa med fotbollstjejer. Min egentid när knäövningarna var genomförda tog mig inte bara ut ur idrottshallen utan också in i skogen. Men först hann jag störa en katt som hade en sork på gång i det torra gräset bakom knuten på Björkvikshallen.

Var god stör ej, sorkjakt pågår.

Jag hittade början på ett motionsspår och nyfikenheten ledde mig in i skogen. Ett smart val eftersom vinden inte kom åt mig därinne och solens strålar fick bli huvudtemat i dagens bilder. Solljuset filtreras så fint av skogens trädkronor och letar sig ner lite här och där. En komponent som saknats under flera månader och som nu ger utrymme för fotografisk utmaning och lek. Hur nyttjar man solljuset på lämpligt sätt?

Vide i vårsolens sken.

Torra löv mot en grönskiftande bakgrund.

Ett ensamt eklöv som vägrar släppa taget från sin lilla kvist.

Innan jag fortsätter på spåret med solstrålar nere på skogens botten vill jag flika in en av de största presenter jag sett. Jag menar, hur många har fått en hel björk i present, på rot och allt?

Rejält inslagen present... ;-)

Jag fick sällskap en stund i skogen. Två ekorrar tjattrade ilsket på mig när jag passerade under deras träd. De verkade upprörda och trots att jag verkligen försökte fick jag ingen av dem att fastna på bild. Barrträdens grenar var liksom i vägen och de skuttade från det ena trädet till det andra. Vi återgår till skogsvandringen istället!

Trädet har borrat ner sina fötter i lövens mjuka bädd.

Blåbärsriset fick en skymt av solen också.

Den lilla grankvisten låter barren sola sig en stund.

Den gröna mossan täcker marken bland stammarna.

Äntligen var det "som vanligt" igen. Jag kunde ligga platt på marken och fota blåbärsris utan att bli allt för blöt och skitig. Och att gå inne i en skog är rogivande, inte minst när man hör hur vinden viner där uppe i trädkronorna men man kan gå opåverkad nere på marknivå. Skogens småfåglar kvittrade förnöjt och bekräftade min känsla av välbehag.

Eklöv i motljus.

När jag kom tillbaka till Björkvikshallen fick jag en felträff i min inspiration. Tror jag i alla fall. Betongkonstruktionerna som samlats vid ena gaveln såg intressanta ut men jag vet banne mig inte om de gjorde sig på bild. Även om jag försökt jobba med bildbehandlingen.

Betongkonstruktioner.

Jag satte mig på en bänk på långsidan av idrottshallen. Solen värmde och väggen gav lä. En halvtimme solande och i sällskap av vårens första fjäril som satte sig högre, mycket högre, upp på väggen.

En övervintrande nässelfjäril har vaknat till liv av solvärmen.

Så blev Björkviks-bilderna denna gång. På återseende!