lördag 1 februari 2014

Stående inslag

Jag är alldeles för horisontell. Vågrätt har jag rättat in mitt bildseende, anpassat efter datorskärmens liggande format. Dessutom är det bara så att kameran vilar bättre i händerna i liggande format. Jag har vertikalgrepp till alla mina kamerahus men med ett sådant monterat blir det också tyngre att gå runt med kameraremmen runt nacken.



Jag har bestämt mig för att köra ett tema ett tag framöver. Ståndaktigt ska jag försöka hålla mig till fler stående bilder! Jag är medveten om att det blir dålig variation under en tid men i slutänden kanske det mynnar ut i att jag väljer rätt format för rätt motiv eller åtminstone utökar mina möjligheter att vara mer flexibel i blicken.



Dagens bilder kommer från trakterna utanför Björkvik. Igen. Men inte mig emot, jag har mina lördagspromenader i dessa trakter och har ännu inte sett mig trött på omgivningarna. De senaste veckorna har snömängden ökat konstant och landskapet bäddas in i ett allt tjockare snötäcke.




Dagens plusgrad gav förutom ett snorhalt underlag att gå på (premiär för broddarna denna säsong) ett behagligt dis över landskapet. Det blir liksom lite mystiskt med diset som bäddar in de mer avlägsna delarna av bilderna.



Jag kör vidare på mitt 135 mm-objektiv och snart är jag verkligen och riktigt fäst vid denna glugg. Exponeringstiderna får bara inte bli för långa eftersom det fort blir oskärpa i bilderna då. Det korta skärpedjup som objektivet erbjuder är läckert att "leka med". Idag hade jag lite nytta av att det ändå är ett teleobjektiv, om än ganska kort, då ett par älgar skrämdes upp av min närvaro. Jag såg dem inte förrän de brakade in genom en tunn ridå av sly. De stannade upp i en halvminut innan de drog iväg över bergknallen de hade framför sig.




Jag har en liten lapp hemma på skrivbordet. Där står att läsa "stående format" och "svartvitt". Det är två teman jag tänker mig roa mig med framöver. Inte nödvändigtvis i kombination med varandra. Det kan vara kul att ta lite egna utvecklingssteg och då koncentrera sig på något speciellt under en period. Jag ser så många fantastiska svartvita bilder och vill gärna hitta rätt motiv och förutsättningar där en svartvit bild gör sig allra bäst.



Om du som läser detta är fotointresserad kanske du har dina egna idéer om vad du vill utveckla. Mina idéer gäller i första hand när jag fotar ute i naturen. När jag står och fotar sport är det oftast andra kriterier som gäller. Då vill jag först och främst vara redo när den där riktiga action-situationen uppstår framför mig och tyvärr ger jag mig själv väldigt lite utrymme för experimenterande.




När jag varit ute och klivit i terränglådan i en timme var det dags att gå tillbaka till Björkvikshallen där 10-12-åringarna tränade fotboll. De var inte riktigt klara när jag kom tillbaka och jag passade på att fota genom dörren de öppnat för att få in lite frisk luft. Kanske kan man se nedanstående bild som en experimentell sportbild?



Jag önskar alla en fortsatt härlig helg. Under söndagen hoppas jag innerligt slippa skotta mer snö. Men för att inte glömma att det är vinter siktar jag in mig på att fota ishockey under eftermiddagen. Hoppas på att slippa puckar mot mig eller en vevande klubba i ansiktshöjd...

10 kommentarer:

  1. Tjusigt! Brukar ha som regel att ta en stående och en liggande på de flesta motiv så kan jag välja när jag kommer hem vad jag gillar bäst. Ibland kan användningsområdet få bestämma. Jag behöver utveckla mitt makrofotande. Är ofta lite för inne i det jag gör och glömmer att kolla hur skärpedjupet blev. Ofta blir det för kort.

    Som tur är har det börjat töa här...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jo, jag skrev för någon månad sedan om min trygghets-zon inom fotografin som handlar om macro med kort skärpedjup och sedan blir det sällan mer... Macrobilder är det jag gillar mest (om jag inte fotar sport) och hade bara ljuset varit tillräckligt skulle jag gladeligen söka ett större skärpedjup oftare. Allt har sin tjusning och nu låter jag mig se vertikalt ett tag framöver :-)

      Radera
  2. Alltid bra att ändra om lite grann i sitt tänkade och görande gällande fotograferandet. Snart får du testa att ta lite 360-graders panoramasvep.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stefan, då finns det risk att jag blir yr... Börjar med 180 grader! ;-)

      Radera
  3. Gillar verkligen skarpt den där lutande fröställningen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är benägen att hålla med. Och sedan är det så fiffigt att den ser frilagd ut och det är bara att tacka den vita och enhetliga bakgrunden för det jobbet. :-)

      Radera
  4. Kul att du kör stående tema :) Personligen har jag insett att jag tar väldigt många bilder i stående format. Varför vet jag inte. Kanske beror det på att jag inte fotar så mkt landskapsbilder? Eller så handlar det om hur man håller i kameran, vad som kommer naturligt liksom. Hur som helst, jag kanske borde ta mig en funderare kring det där med att kliva utanför sin trygghets-zon jag med. Du inspirerade till eftertanke! Ser också mkt fram emot svartvita bilder från dig, jag tycker att många av de foton du visar här på bloggen skulle göra sig snygga i s/v! Och slutligen: den sista bilden är riktigt bra, det är en sportbild i min smak det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du gillar den nedersta bilden, en sportbild med mycket distans. ;-)

      De senaste veckornas snö har gjort mina bilder nästan monokroma så steget för mig skulle just nu vara litet till svartvitt fotografering. Jag ska nöta lite med det stående formatet innan jag ger mig i kast med nästa "tema". Det får ta den tid det tar helt enkelt.

      Radera
  5. I sista bilden har du ju verkligen kombinerat dina favoritmotiv natur och sport. Till våren med lite grönska till det röda huset blir bilden säkert ännu bättre. Men du får be att de målar om dörren så att du får behålla harmonin i övergången mellan natur och byggnad. ;)

    Att möta älgar på en skogspromenad är min stora fasa. Jag är löjligt rädd för de stora djuren. Får hjärtklappning av att bara se spår på marken... (Rädslan härstammar från den gången jag åkte bakom en bil som krockade med en älg. Älgen sprang till skogs, men den hade lämnat kvar pälstussar med strån som var lika tjocka som grässtrån. Då insåg jag hur ofantligt stora dessa djur är.) Den ologiska rädslan mattas tyvärr inte trots att åren går. Jag brukar trösta mig med att jag i alla fall inte är så rädd för spindlar längre. Dem har jag lyckats "vänja" mig vid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är inte lätt att kombinera naturfotografering med INOMHUS-sport. Jag lovar! Enklare när de håller till utomhus med sitt bollsparkande. :-)

      Jag är befriad från rädslor för älgar. Men deras storlek är respektingivande och det är framförallt som bilist jag bävar för deras närvaro. Faktum är att jag skulle bli avsevärt mycket räddare om jag stötte på en av alla dessa vildsvin som det kryllar av i mina takter. Vildsvin är skygga djur och det är jag tacksam för. Nu kan väl både älgar och vildsvin räknas in i den fauna som inte har människor som förstaval i sin kosthållning...

      Radera