 |
| Kvällspromenad i skogen |
Rubriken på detta inlägg var en fundering som for genom mitt huvud på lunchpromenaden idag. För egen personlig del kan jag tycka att jag så smått börjar få ett visst fotografiskt självförtroende. Det gäller dock inom väldigt snäva ramar och under vissa speciella omständigheter. Utanför dessa ramar är jag lika osäker som om jag precis börjat fotografera.
 |
| Maskrosor är ju vackra små blommor! |
I det område där jag provat mig fram allra mest, åtminstone i antalet exponeringar, börjar jag bli ödmjukt säker på vad jag sysslar med. Fotbollsfotografering utomhus känner jag mig numera ganska bekväm med.
 |
| Kastanjerna vid Stora Berga växer så det knakar |
Blommor, blad och växtlighet är tacksamma att fota. Jag har tränat ofta och länge nu och vet oftast hur det blir redan när jag tar bilden. Men jag vet också att det skulle kunna bli mycket bättre med hjälp av bättre förståelse för ljusets egenskaper. Men jag vågar i alla fall, även om det innebär att andra ser mig ligga platt på marken!
 |
| Tulpanerna utanför Stora Bergas hus strålar med sina färger. |
Jag kan med undantag av ovanstående kategorier säga att mitt fotografiska självförtroende är ganska lågt. Fota landskap är jag för otränad på, djur- och fågelfotografering har jag inte riktigt rätt grejor för, porträtt är rent läskigt att ta och andra eventuella kategorier är jag inte så hemma på.
 |
| Tulpanprofil med en påsklilja i bakgrunden. |
Men är det nu så att det fotografiska självförtroendet är lågt gäller det att ändå våga ta klivet och prova. Beredd på att det inte blir så bra. Kanske blir det lite läskigt av att man vet vad man kan åstadkomma i andra fotografiska sammanhang och ser att utfallet inte blir lika bra som annars. Förståelse från omgivningen är kanske inte heller något att räkna med, för vilka annat än andra fotoentusiaster begriper att ljussättning i en studio är toksvårt om man tidigare aldrig provat?
Vi lär så länge vi lever! :-)
Intressanta funderingar kring självförtroende. Det är nog med fotograferandet som med övriga livet, självförtroendet är en färskvara som "måste underhållas". För att få bekräftelse på sina kunskaper och veta att man duger, så kan man ju inte dra sig undan. Det krävs mod att våga prova, vilja lära sig och tillåta sig att utvecklas. Hamnar man i en negativ spiral är det väldigt svårt att ta sig ur, men börjar man känna en positiv känsla så har man förutsättningarna att bygga upp ett bra självförtroende igen. Känner man att det går lite knackigt så kan det vara en idé att gå back to basic igen och hålla på med det man verkligen behärskar. Sedan kommer modet och viljan att utvecklas förhoppningsvis tillbaka.
SvaraRaderaFotograferandet har ju oändliga möjligheter till utveckling och det finns hur mycket som helst att lära. Du verkar ha höga ambitioner och jag hoppas du hittar inspiration för att att komma vidare i din utveckling.
Ja just det, dagens bilder. Vackra och välkomponerade. Att fota solstrimmorna i en skog är svårt men du har lyckats mycket bra. Stämning i bilden. Att ta bort färgen kanske var ett knep att få fram den där magiska känslan.
Vårens blad och blommor, ja där är inte jag någon bra "domare" jag blir helt bedårad av det mesta som visas, här också. Vet inte om det är jag som är okritisk eller om det är så att fotografernas känsla och entusiasm alltid lyser igenom i bloggvärlden.
Ha en fin helg!
Tack för din respons och dina reflektioner! Jag är av den åsikten att jag inte vill slå mig till ro och tycka att jag nått någon form av mål. Ambitionen är att fortsätta vara nyfiken och vilja lära nytt, och visst är t.ex. fotografering ett område där man kan hålla på i det oändliga utan att vara fullärd.
SvaraRaderaJag klurar mest på att jag kan ha med kameran i olika situationer och känna mig ganska bekväm och säker i vissa sammanhang och nästan som en novis i andra sammanhang. Lite rädd att andra ska tycka "du som tar så bra bilder borde utan vidare klara av det här också..." Därav självförtroende-tankarna.
Det svartvita valet i skogsbilden var en kombination av om det överhuvudtaget var vettigt att testa svartvitt på denna typ av bild och att jag själv tyckte jag kunde dra i spakarna lite mera för att få trädstammarnas struktur att komma fram utan att bilden sprack (eller kleggade ihop) som den gjorde i färg-varianten. Dessutom fanns det inte mycket mer än mörkgröna och bruna nyanser i bilden. Att ljuset fick mer fokus på sig i bilden är ändå huvudanledningen.
Och nu på våren är det tacksamt att fota det som växer och spirar. Tveklöst. Det finns så mycket vackert och det finns så mycket liv. Ser man det så är man "hemma" och då blir det som du skriver, entusiasmen lyser igenom och sätter prägel på resultatet! :-)