Ny läroperiod

Jag har blivit med ett nytt objektiv nu igen. Inget dyrt, fancy eller spektakulärt utan ett helt vanligt s.k. normalobjektiv. Jag har redan tidigare ett 50 mm-objektiv som på min fullformatskamera utgör det man brukar kalla "normal" brännvidd, alltså det perspektiv som utan att förvränga så mycket liknar det ögat uppfattar. På en s.k. crop-kamera är 35 mm-objektivet det som mest liknar en normal-glugg. Fasta brännvidder gillar jag även om jag är mest van vid att fota sport med zoom-objektiv.

Scilla hemma i trädgården

Jag hann testa det lilla 50 mm-objektivet lite snabbt efter jobbet idag. Mitt tidigare objektiv med denna brännvidd har 1,8 som största bländaröppning. Ju större maximal öppning desto kortare skärpedjup men också möjlighet att fota när ljuset tryter. Det Canon-objektiv jag nu köpt har största bländaröppning 1,4. Inte så stor skillnad kan tyckas men när man kommer ner så pass mycket i maximal bländaröppning blir stegen allt mindre och kostnaderna allt högre. Canons "proffsglugg" har 1,2 som största öppning och kostar mångdubbelt mer.

Trädgårdens små. små påskliljor finner sig tillrätta i solen.

Nu använder inte jag normalobjektivet jätteofta men det är ändå en optik jag inte skulle vilja vara utan. Det objektiv som nu fått finna sig ersatt är gjort av plast (förutom linserna förstås) och känns bräckligt samt har en fokusmotor som knarrar så pass att det skrämmer små barn och grannarnas husdjur. Ändå är det ett av Canons vanligaste objektiv och de 1000 kronor det kostar gör säkert sitt till. Oftast är det ändå långt mycket bättre än de kit-objektiv som säljs tillsammans med nybörjarkamerorna. Typ.

Barnens leksakshäst uppe i skogsbacken hemma på tomten.

Jag tog några testbilder för att se så att det nya objektivet satte skärpan rätt. Sedan ville jag naturligtvis veta hur det korta skärpedjupet skulle te sig. Det finns ett konkurrerande objektiv från Sigma, också 50 mm f/1.4, som kostar några hundralappar mer men som sägs ha en snyggare bokeh (oskärpa) men Sigmas problem är enligt många den ojämna tillverkningskvalitén som t.ex. innebär att många nytillverkade objektiv inte klarar av att sätta skärpan riktigt rätt. Jag vill inte riskera att behöva packa upp och ner samt skicka tillbaka en massa objektiv i jakten på ett som håller rätt kvalitetsmått.

Björkarna hemma på tomten är i lövsprickningsfasen.

Som vanligt med ett nytt objektiv behöver i alla fall jag ta en hel del bilder innan jag lärt mig hur det beter sig i olika situationer. Brännvidden är bekant sedan tidigare men det finns mer att utforska. Sätter jag detta objektiv på t.ex. min Canon 50D eller 1D Mark III kommer det istället att funka som ett lätt/kort teleobjektiv lämpligt för t.ex. porträtt. Och hur funkar det i motljussituationer? Hur bra är det på att snabbt hitta skärpan? Och så vidare.

Det blir ett hav av långa gröna blad så småningom. (Liljeväxt av något slag.)

Det här blev en lång utläggning om något så simpelt som ett normalobjektiv. För lite drygt 3000 kronor fick jag inte bara objektivet utan ett motljusskydd, en rengöringsduk och ett UV-filter. Och så den obligatoriska godisbiten från Cyberphoto förstås. :-) Det finns naturligtvis massor av grejor jag hellre skulle vilja köpa till kameraväskan men det lär jag nog aldrig ha råd med.

Scillor (och brännässlor) i skuggan av tujan framför husets entré.

Samtidigt vill jag poängtera att det inte hänger på kameran eller objektivet om det blir bra bilder. Det är personen bakom kameran som gör den enda och riktigt stora skillnaden. Jag blir uppriktigt glad när jag ser fantastiska och spännande bilder tagna med mycket enkla medel och utrustning. Och avundsjuk! Samtidigt sitter jag och är avundsjuk på de som har råd att köpa jättefin och sprillans ny utrustning... Emellanåt sipprar dock skadeglädje fram då jag ser mediokra bilder tagna med utrustning värd ett par hundra tusen kronor.

Nog om detta, ha en härlig helg!