Tista & Bärbo, del 2

Efter gårdagens inlägg ska jag nu balansera upp slott, kyrkor och allt det fina med en helt annan sida av Bärbo. Nu kommer istället det som ger en känsla av "Den sista färden" (inavel, banjo, skrik-som-en-gris) och allmänt förfall. För att inte falla för djupt ner i känslograven avslutar jag med några mer natursköna bilder!

Farstukvist. Absolut bäst i svartvitt!

Jag promenerade längst den smala landsvägen för att avbilda några få av de spännande motiv som finns i omgivningarna. En mängd grusvägar gör utlöpare från landsvägen och tusan vet vart alla dessa leder.

Ett gammalt torp som tyvärr ser ut att förfalla (takpannor saknades på några ställen bl.a.)

Torpets dörr ser ut att passa en småväxt ubåts-besättning bäst

En gammal bedagad skönhet gick också att återfinna bredvid vägen. I bakrutan stod den klatschiga raden "Gör dagen frän, åk Kapitän". Bara en sån sak... En gång i tiden kanske Opel ändå stod för något fräsigt men idag är det väl ett bilmärke endast för herrar i åldern 80+?!?

Opel Kapitän...

...som sett sina bästa dagar. För rätt länge sedan.

Nu släpper vi det svartvita och ger oss in i skogen istället! Redan i slutet av maj såg jag att det på ett par ställen efter slottet växte bokskog. Inga jättestora områden men ändå bokskog. Om jag tolkar Wikipedia rätt lär detta vara planterade träd då det normalt inte växer någon bokskog så långt norrut som i Södermanland. Jag såg framför mig en kvällssol som skar genom de de vackra silverfärgade stammarna. Nu passade inte ljuset alls och alla andra tidpunkter på dygnet hade säkert varit bättre... Hur som helst så vet jag att jag vill göra ett återbesök när hösten kommer!

Bokollon

Inne i bokskogen

De silvriga stammarna och den lövtäckta marken

Jag vände efter titten in i bokskogen tillbaka till bilen och kyrkan. Ingen längre promenad och jag fick faktiskt kämpa med de för torrsommaren lätträknade myggen där i utkanten av bokskogen.

Fjädermyggor, eller något, och dessa sticks i alla fall inte!

Snart tillbaka vid Bärbo kyrka

Innan jag satte av hemåt gick jag förbi Bärbogården och fotade den slingrande grusvägen. Jag försökte med detta även i slutet av maj men fick till det lite bättre denna gång.

Jag åkte tillbaka på den extremt smala och krokiga landsvägen som går mellan Täckhammar och Stigtomta. I kvällssolen såg jag ett rådjur stå och beta intill skogsbrynet och jag valde att parkera, byta till mitt korta 70-200 mm teleobjektiv (något annat hade jag inte med mig) och gå över vallen för att komma lite närmare. 200 mm är inte mycket att vifta med för viltfotografering. Nu var rådjuret uppenbarligen väldigt hungrigt för det mumsade obekymrat vidare och jag kom långt mycket närmare än jag kunnat ana. Till slut blev den naturligtvis uppmärksammad på min närvaro, jag gick ju trots allt rakt emot den utan att försöka dölja min närvaro.

Jag har medvetet låtit min egen skugga vara kvar i bildens nederkant

Jag avslutar med ännu en motljusbild och det blir några grässtrån i kanten av vägen som de sista solstrålarna nådde innan horisonten lade locket på för denna gång.

Kvällssolens sista uppdrag var att belysa dessa strån

Jag tackar för denna gång och ber att få återkomma i andra ärenden!